Det är tråkigt att vara ensam hemma. Jag längtar efter min älskling!

Becel säger det väldigt bra själva i den här reklamfilmen. Man blir dum i huvudet av margarin. Eller menar dom tvärtom? Eller försöker dom säga något annat? Jag vet inte för jag har ätit alldeles för mycket margarin i mina dagar.....

Ursäkta kvalitén på bilderna. Dom är tagna med mobilen med minimalt antal lampor tända eftersom det är Earth Hour.
Stavningen på bilderna var inte heller helt optimal ser jag nu, kan ha med den hyfsade Cabernen att göra.....

Jahaja, nu är det snart dax för eart hour. Barnen är exalterade, dom vill ha tända ljus och plockmat med mys framför teven. För TEVEN går det minsann inte att slå av, det är ju Robinson i kväll!

I veckan var det minus 19 en morgon när jag vaknade. Idag den 28 mars vräker det ner snö. Det har snart kommit 2 dm tung blötsnö som jag straxt måste ut och flytta på.

Så själv lutar jag åt att tända alla lampor som finns i huset. Sätta på motorvärmare och kupevärmare på bilarna, starta värmefläkten ute i snickarboden, ta fram alla el-element jag kan hitta och värma upp stallet till 25 grader.  Tok-köra diskmaksin, tvättmaskin och torktumlare, låta alla 5 datorer i huset stå på. Starta alla TV-apparater, starta elen till husvagnen och omvandla den till en bastu.
För nu är jag faen trött på kylan och vintern!

1 dm nysnö i helgen och minus 19 grader i morse!

Våren känns långt borta.

Jag VÄGRAR att skotta mer denna vinter!

Glad Klatuu på väg hem.

Globen var fullsatt

Mycket munspel i år, bluesigt

en halv timme kvar.

I cockpit bar sänker vi medelåldern med minst 10 år.

Uppvärmning på Blues

Fika på gallerian.

Lunch i Kungshallen med äldsta älsklingsdottern Carolina

Dressed for success!

I kväll smäller det!

På väg mot Bobban!

Idag är det alldeles tomt  i huvudet, (som vanligt då skulle vissa av mina vänner säga). Jag har inget vettigt att skriva om men det kliar i fingrarna. Så jag sträcker mig efter min livboj, min räddare nöden, den outtömliga källan till historier, med andra ord min styvfar Olle.

Jag skulle kunna skriva om när han nästan dog av arsenikförgiftning eller när snålheten bedrog visheten. Historien om löftet att vid pension åka ner till Stockholm och pinka i korridoren på Skolverket är  också ganska bra, för att inte tala om när han hade sju döda bromsar på ryggen och varför dom var döda. En smått otrolig historia är den om hur det kommer sig  att  Etiopiens sista Kejsare Haile Selassies uppstoppade lejon drogs runt på hjul som kom från Olles yngste sons spjälsäng.

Men idag tror jag att vi drar historien om när han spottade på golvet i kollegierummet.

Olle gillade att imponera på eleverna genom olika tilltag och upptåg. Ett av hans paradnummer under kemilektionerna  var att spruta eld. Då drog han ner mörkläggningsgardinerna och sa att dom skulle titta på en film, gick in bland kemikalerna och tog en munfull fotogen. Sedan gick ut till katedern där han tog bunsenbrännaren som stod på och blåste ut en stor eldsflamma ut mot eleverna. Som lycklast blev han när skrik och skratt följde hans tilltag.

På den tiden så var det alltid luciafirande i kollegierummet den 13 dec. Innan lektionerna började på morgonen kom ett luciatåg och gjorde ett framträdande för lärarna. Olle kom ett år på den geniala idén att liva upp luciatåget lite. Vad kunde passa bättre tillsammans med elever med ljus i hår än en eldsprutande lärare? I Olles tycket, ingenting!

Så straxt innan luciatåget skulle komma sprang Olle upp till kemisalen och tog en rejäl klunk fotogen och skyndade sig ner till kollegierummet. När han kom ner hade luciatåget precis skridit in och ställd upp sig under skön stämmsång.

Då var det dax för Olles entré. Med kraft slet han upp dörren, ljuset från korridoren lyste bakirån upp  upp hans imponerande lekamen  med ett smått magiskt sken. Luciatåget kom av sig lite och Olle gick med bestämda steg in och ställde sig mitt på golvet. Där tände dramatiskt en tändsticka som han höll upp framför ansiktet och blåste under stort frustande ut all fotogen han hade i munnen.

Tyvärr hade han haft fotogenen i munnen lite för länge så den hade blivit utblandad med saliv. Därför antändes inte den inte som tänkt och det smått pinsamma resultatet av denna imponerande demostration blev bara en stor illaluktande fläck  på mattan.

Lärare och luciatåg tittade förvånat på Olle. Olle tittade förvånat på fläcken. Därefter gjorde han det enda rätta, han flydde fältet!

Ibland gick det inte alltid som Olle tänkt sig, men en bra historia blev det i alla fall.

I väntan På matte

Städstjälp

Jo, jag har tänkt på en sak och det är att jag nästan alltid börjar mina kåserier med "Jag har tänkt på en sak". Upptäckte det när jag tittade igenom min blogg via kategorier. Det var mycktet irriterande, så det kommer jag att fortsätta med.

Men nu var det inte det i första hand som jag hade tänkt på. Jag har funderat lite över kåserier och då främst sådana som är publicerade i den lokala blaskan. Ni vet en sådan där charmig småstadstiding där man ibland på somrarna kan läsa notiser som:
 "Medelålders man cyklade på fredagseftermiddag omkull på gågatan i centrala Bollnäs och ådrog sig lättare skrubbsår på händer och knän"
eller:
 "Äldre man knuffade omkull antagonist med sin käpp"

Det kan inte vara lätt att vara krönikör i en sådan tidning dessa dagar.

Tänk dig själv. Du har jobbat på tidningen sedan mitten av 70-talet när du började som springpojke. Några år senare sitter du att tar emot och sammanställer idrottsresultat. Efter ytterligare några år skickades du iväg för att bevaka ett lokalderby i division 6. Senare får du göra en intervju med "KnökaPers LillKlimp" som gjorde tre mål i seriefinalen. Allt eftersom tiden går har du blivit en fullfjädrad reporter på tidning.

Någon gång under alla dessa år har redaktören slängt åt dig ett uppdrag att skriva en liten krönika och lite halvhjärtat har du knåpat ihop en text  en gång i veckan sedan dess.

Ungefär så känns det som det är när man läser många av krönikorna i den lokala blaskan. Man kan ju bara föreställa sig den vånda denne krönikör måste känna när han surfar runt på internet och märker att det vimlar av krönikörer där ute  som på sina bloggar skriver skiten av honom, ofta flera gånger per dag dessutom.

Vad jag egentligen vill säga är att det finns så otroligt många bra bloggare där ute som förtjänar fler läsare. Ett bra sätt att hitta dessa bloggar är att lägga till TheCritics på Bloglovin.

Intentionen med projektet TheCritics är att man skall kunna hitta bra, eller dåliga, bloggar som man kanske aldrig skulle få upp ögonen för annars. Hittills så har jag hittat något guldkorn men annars har det mest varit stora välkända bloggar som har blivit recenserade. Recensenterna har bara varit i farten knappt en vecka så jag skall inte gnälla. Ett guldkorn i veckan är ju ganska bra ändå.

 

Fett!

Ja inte som i "sjukt bra" eller "djävligt mycket" eller hur man nu skall översätta "fett" som tonåringen anväder det. Utan fett som i smör, grädde, majonäs, avocado, fet fisk, ja ni förstår vad jag menar.

I Karolinska Universitetssjukhusets information om epilepsi får man veta att epileptiska barns kramper kan minska med upp till 50% om dom får ketogen diet. Alltså en diet som innehåller mycket fett och lite kolhydrater.

Samma information finns på Neuroportalen.

Förutom att kramperna minskar så rapporterar familjerna att barnen bland annat får bättre motorik, ökad vakenhet, bättre intellektuell förmåga, jämnare humör, rikare språk, bättre sömn, ökad social förmåga.

Frågan är ju om inte detta skulle kunna gälla för alla barn. Hjärnan består ungefär av 2/3 fett.  Någostans känns det då fel att stoppa i barnen lättmargarin, lättmjölk, lättyougurt och alla dessa ligthprodukter.

Mamma Alice är som jag har påpekat tidigare en alldeles särskilt speciell mamma och det finns många historier att berätta om henne.

Men en person står i en klass för sig när det gäller att generera anekdoter och det är hennes livs kärlek och min styvfar Olle.

  
Olle Palm, en av Torsbergsskolans populäraste lärare. Sträng men rättvis och med en underfundig humor som kanske inte alltid uppskattades hos alla elever. För några år sedan träffade jag en kille som är jämnårig med mig och som haft Olle i matematik. Han beklagade sig över att han fått poängavdrag på en skrivning. Även om han producerat rätt svar hade han fått poängavdrag på grund av att lösningen på talet "ej var estetiskt tilltalande"! En typisk kommentar från Olle.

En av Olles stora passioner var ost. Han älskade ost och åt all sorts ost så fort han fick tillfälle.

En sommar hade Olle och Alice bilat ner till Österrike med husvagn för att vandra i alperna. Där hade Alice köpt en hel tårta brieost på ca: 1,5 kg. Tårtan var uppdelad i mindre trekanter på ca 150 gram och varje bit var inslagen i folie.

När dom kom hem från sin resa gömde Alice osten i matkällaren för att plockas fram vid något festligt tillfälle. Där blev den liggande. Efter ungefär 6 månader kom Alice ner i matkällaren och kände en ganska skarp lukt. Hon tänkte i sitt stilla sinne att "det kan väl inte vara osten från österrike?" För att kontrollera saken tar hon upp osten till köket.

Hon öppnar locket på osten tar fram en av bitarna och känner att den är alldeles mjuk. Försiktigt tar hon bort folien och öppnar den.
Ut kryllar massvis med vita små maskar! Det finns ingen ost kvar utan allt som finns är dessa små krälande maskar som sprider sig över köksbordet!

Här ändrar vi fokus lite i historien.

Jag sitter inne i mitt rum som ligger på samma våningsplan som köket. Olle är uppe på sitt kontor på övervåning, och Alice är alltså i köket.

Helt plötsligt hör vi ett illvrål från köket!

"IIIIIIIIHHHHHH.. HJÄÄÄÄLP.....OLLEOLLLEOLLLE!"

Jag rusar upp från sängen för att springa in till köket. Samtidigt hör jag hur Olle rusar nerför trappan. Som två hundrameterslöpare på steroider  spurtar vi sida vid sida in till köket.

När vi kommer in i köket kastar Olle en snabb blick på köksbordet och registrerar på ett ögonblick vad som har hänt. Utan att nämnvärt minska fart gör han en dubbel stegisättning som skulle ha imponerat på gamle handbollscoachen Bengan och slänger sig ner till lådan under spisen där vi förvarade hårdbrödet. Med ett snabbt dubbelhandsgrepp sliter han upp lådan, tar fram en brödkaka och rusar fram till köksbordet.

Där skrapar han resolut ner alla maskar från bordet till brödskivan, smetar ut maskarna med handflatan och äter nöjt upp smörgåsen!

Alice och jag står som förstenade med öppna munnar och får inte fram ett ord. Olle tittar oförstående på oss och säger tillslut. "Jamen det är ju bara ost i dom där maskarna, jättegott!"

Under den följande veckan åt han upp hela "osten".

Så mycket  älskade Olle ost.

Hälsingland är ju bandyns Mecka. Här från dom djupa skogarna kommer Broberg, Ljusdal, Bollnäs och Edsbyn. Alla bandylag i den högsta divisionen.

Broberg kommer från Söderhamn som är en stad, Bollnäs är en också en stad och av ungefär samma storlek som Söderhamn. Det är inga stora städer, utan snarare tvärt om. Runt tolv tretton tusen innevånare är ju inget att skryta med direkt.

Ljusdal har ca sex tusen innevånare och kan väl med lite god vilja räknas som stad. Sedan kommer alltså Edsbyn. Runt fyra tusen innevånare i "tätorten". Det finns en anledning till att Edsbyn kallas Byn, eller Bynn i folkmun.

Av dessa fyra tusen innevånare är ca tretusensjuhundrafemtiotre bandytokiga. Denna masspsykos genomsyrar hela det lilla samhället.

Semesterdagar planeras och tas ut baserat på semifinaler och final.

Affärsidkare tillrättalägger öppettider enligt samma mönster, här är ett litet exempel om ni inte tror mig!



Säga vad man vill, men Bynn är ett charmigt ställe att bo på!

Hmmmm, ja riktigt bra blev det kanske inte. Men något bättre än innan och nu får man i alla fall inte ont i ögon och huvud av att titta in här.

Idag hade vi en lång "att göra"  lista som vi tänkte beta av tillsammans. För det är ju alltid roligare att göra saker tillsammans än att harva på med något alldeles själv.

Men när vi vaknade i morse efter en skön sovmorgon droppade det redan från taken och solen spred sina strålar över Målda. Så i stället för att beta av listan hämtade jag ett par Badenbaden och sedan blev vi sittande i solen mest hela dagen.

Sådana här dagar får man inte slänga bort när man bor så underbart som vi gör.

       Sambon myser i solen                      Max tar en paus från busandet och putsar sig i solen

             

    Flisan njuter också i solen                                        Lissie och Dolly håller koll

              

     Flaggstången behöver målas                        Indy är nyskodd och mår bra i solen

              

Förutom min kompetens som fuskande hovslagare besitter jag även en osviklig stilkänsla när det gäller mode.

Detta har jag bevisat i några få men kvalitativt  högklassiga inlägg tidigare.

Därför var det med glädje jag så att MuMari har initierat, eller rättare sagt återupptagit sin utmaning Lördagshatten !

Mitt specialområden inom mode råkar vara huvudbonader. Jag härstammar från en välkänd ätt hattmakare. Eller...njae.. men min mormors syster, eller om det var min mammas kusin hade i alla fall en hattaffär i Timrå där hon skapade sina egna hattar. Så jag har det i blodet.

Jag tänker börja med att visa en av mina favoriter.

Det är en hemvirkat kreation baserat på ett originalmönster. Till saken hör att den första anfader jag har lyckats spåra via släktforskning är GammelBryngel. En finsk lapp som förirrade sig in över svenska gränsen i mitten av 1600-talet.

Detta bidrar till min sentimentala kärlek till denna huvudbonad.



Tilläggas kan att kärleken till denna huvudbonad inte delas av min sambo. Hon må vara den underbaraste kvinnan i det kända universum. Men mössor förstår hon sig inte på! ;)

 Drar fast broddar                                                     värkar hoven

 


Kollar så skon passar                            Tills slut en bild på Indys och min bästa sida

 

Fasen....

Jag får alldeles ont i ögonen av att titta på min egen blogg. Måste försöka göra något åt designen.

Men det får bli efter det att vi har städat huset och skott hästarna och mockat och lagat mat och......sedan är dax för gosochmys med norra europas underbaraste sambo.

Bloggdesign ligger lågt på priolistan :)

Ha nu en riktigt trevlig lördag alla, det skall jag ha!

Jag är en relativ novis på det det här med att blogga. Visst har jag gjort några tafatta försök tidigare men den här bloggen är den första som jag liksom verkligen har kommit igång med.

Jag vet inmte riktigt hur ni andra bloggare gör för att hitta andra intressanta bloggar att fördjupa er i. Eftersom jag är ganska så färsk i just den har sfären så känns det som om jag inte riktigt har hittat de rätta kanalerna för att vaska fram det jag är intresserad av.

Det känns lite som om jag använder samma metod att hitta bloggar som jag använde när jag surfade utan internet.

Ni vet, man plockade fram telefonkatalogen, bläddrade fram en sida på måfå, satt ner pekfingret och slog det nummer som man pekade på. Hade man tur svarade någon och man kunde prata lite. Var det en intressant person kunde man prata länge. Var personen tråkig bad man vederbörande plocka fram sin telefonkatalog och på måfå koppla en vidare till ett annat nummer.

Ungefär så går det till när jag hittar bloggar. Jag följer länkar i bloggar jag redan känner till. På så sätt har jag hittat mången trevlig blogg och några riktiga guldkorn. Men jag är säker på att det finns fler där ute. Frågan är bara hur jag skall hitta dom?

Jag satt här på morgonen och botaniserade bland mina favoritbloggar och såg att Estetjävel väldig gärna skulle  vilja vinna en tävling på en av hennes favoritillustratörers blogg.

Tävlingen går ut på att man i en kommentar skall motivera varför man vill ha bilden.

Jag lämnade en kommentar där jag på ett ganska lamt sätt försökte motivera varför Estetjävel skulle vinna bilden.

Gillar du också Estejävels blogg så gå in och försök skriv en bättre motivering till att hon skall vinna!

Jag fick en kommentar av min yngsta dotter där hon funderade om inte hennes farmor är en av de mest fascinerande människor som vi har bland oss idag. En av dotterns favoritanekdoter är historien om spiken.

Så det är kanske på sin plats att dra den.

Min mor, hädanefter kallad Alice  är osedvanligt frisk och kry. En av anledningarna tror jag är att hon inte tänker på att hon är drygt 80 år. Hon äter inga som helst mediciner och har mig veterligen aldrig gjort det. Hörseln är bättre än min och dessutom hon är hon klarare i huvudet än vad jag är.

Nu är inte allt tipp topp hela tiden utan ibland har hon vissa problem. Ett område som ibland ställer till det för henne är hennes fötter. På grund av att hon ALLTID, inne som ute, går i högklackat så har hennes fötter och tår ganska annorlunda former.

Förra sommaren hade hon äntligen fått tid för att operera en tå som stod rakt upp. Efter operationen så ringde jag och frågade hur det hade gått och jag fick ett ganska vagt svar om att det hade gått bra. Dom hade kapat tån, lagt den till rätta och fixerat med en spik.

Ytterligare några dagar senare när jag pratade med henne hade det tillstött komplikationer. Spiken hade börjat krypa ut och det gjorde ont när hon slog i den olika saker.  Jag höll med om att det inte lät helt optimalt så jag beslöt att åka upp och hälsa på henne.

När jag kom upp till Sörforsa så kom hon struttande på ett av sina par högklackade skor. Det var ett par med öppen tå och man såg klart och tydligt spiken som pekade drygt en cm rakt ut från tån. Förskräckt frågade jag om inte hon hade fått gips eller åtminstone en stödsko?

Jodå svarade hon. På sjukhuset hade hon fått en stödsko som fixerade fot och tår. Men den var enligt uppgift "så ful och otymplig, men framförallt ful" så det gick inte att använda den!
"Det finns inte en chans att jag kommer att gå med den i en månad" deklarerade hon bestämt. 

Jag försökte förklara för henne att hon måste använda den för annars skulle tån aldrig läka ordentligt och det var inte konstigt att spiken började krypa ut om hon använde sina vanliga skor.
"Jasså, du säger det du", var hennes svar på det.

Efter ytterligare några dagar hade spiken krypit ut minst två cm och Alice började bli orolig att den inte längre fyllde sin funktion så hon beställde tid hos läkaren. Hon fick tid klockan två och när hon kom dit var det fullt med folk i väntrummet. Klockan fyra var hon ensam kvar och hade ännu inte fått träffa läkare. Hon började undra om hon missat vilken dag hon skulle vara där när hon hörde en konversation mellan två sjuksystrar där den ena sa att "nej det där kan inte vara Alice, hon skall ju vara 80 år". Hon rusade upp och talade om vilken hon var.

Det hela slutade med en rejäl utskällning från läkaren för att hon inte hade använt stödskon. Jag kan bara gissa vad hon svarade, men troligtvis "jasså, du säger det du".

Nåväl, spiken satt fortfarande som den skulle och fixerade tån så Alice skickades hem med stränga order om att använda stödskon de resterande veckorna under rehabiliteringstiden.

Naturligtvis använde hon inte stödskon och ca: 2,5 veckor efter operationen ringde hon mig och meddelade glatt att spiken var borta! Jag frågade förvånad om läkaren verkligen hade tagit bort den redan och om tån nu var okay.

Det visade sig att hon hade suttit och pillat på spiken på morgonen och märk att den satt lite löst. Ju mer hon pillade desto lösare blev den. Så till slut hade hon helt sonika dragit ut den!

Med en suck frågade jag om hon i alla fall hade beställt tid hos läkaren så han kunde kolla om allt var okay. Svaret jag fick då var att "dit kan man ju inte åka, där får man ju bara skäll"
Mitt svar till det var, "jasså, du säger det du"

Jag har inte hört något mer om tån sedan dess så jag misstänker att allt är som det skall.

Det här inlägget är egentligen en kommentar på ett inlägg som H C Barregren a.k.a Bums skrev baserat på en kommentar som jag lämnade angående hans svar på en av mina kommentarer till ett inlägg han skrev, eller hur det nu var. Hoppas Ni hänger med i svängarna, för jag är inte säker på att jag gör det.

Visst är det väl så att för en bloggare är bloggkommentarer det nötta på en Chabby Chick möbel, tanninen i ett utsökt vin, den ljuvligt ljusgröna färgen på nyss utslagna björkar, kärleken i ens älskades ögon eller med andra ord det som gör livet värt att leva.
Nu kanske jag tog i lite, men visst känns det roligare att blogga när man får en kommentar eller två!? Jag tror att de flesta av oss bloggare håller med om det.

Men handen på hjärtat, käre läsare. Hur många inlägg per dag läser du utan att lämna en kommentar? Jag vet själv att jag läser flera roliga, berörande och tänkvärda inlägg per dag, inlägg som gör mig glad eller förbannad,  utan att låta författaren veta att just han/hon har berört mig!

Skäms på mig!

Jag LOVAR härmed dyrt och heligt på att jag skall bättra mig!

Från och med idag skall jag tala om för alla den bloggare jag följer att det finns en anledning till att jag läser just deras bloggar!

Ja precis så löd en notisrubrik i den lokala blaskan i morse. Efter att ha läst igenom vad det handlade om så skulle rubriken snarare ha varit:

SVENSKA SMÖRGÅSAR ALLT NYTTIGARE!

För det visar sig att att de svenskar som använder lättmargarin på sina smörgåsar har sjunkit från 49% till 38%!

Inte nog med det, de svenskar som smörjer Bregott på sina smörgåsar har ökat från 17% till 29%!!

Kan det verkligen vara så att det svenska folket så sakteliga börjar förstå att man inte skall bre gifter och kemikalier på sina smörgåsar när det finns betydligt nyttigare och naturligare alternativ att ha på morgonmackan?

Vi som fattat detta redan applåderar denna nyhet samtidigt som vi gnisslar tänder över den idiotiska rubriksättningen.

Nybadad och inte helt nöjd

LillFisen Hjördis fyller 12. (Detta är ett försök att mms-blogga)

Hästarna är väl så där nöjda med att gå ute i det här vädret!



Max däremot är väldigt nöjd över att slippa vara ute.



Fler bilder finns på FaceBook.

Själv skall jag snart ut och skotta. Jag ser det som ett träningspass så går det lite lättare. Annars känns det ganska tröstlöst att ta snö från ett ställe och flytta det till ett annat............

Det är med diet eller kost är inte alltid så lätt.
Ja egentligen vet jag ju hur, vad och varför man skall äta för att hålla vikten, må bra och ha en schyst avfröring. Men det är skillnad på att veta och att göra.
Jag vet hur kolhydrater påverkar kroppen. Speciellt om man äter för mycket och av fel sorts kolhydrater.

Som tex vitt bröd.
Jag vet att vitt bröd inte är bra. Vitt bröd är inte bra för någon men för mig är det extra dåligt eftersom jag inte tål vetemjöl något vidare. Magen blir som en ballong på mig. Men en rostad macka är ju så himla gott, för att inte tala om våfflor!
Det är ungefär på samma sätt som med Jalapeno. Jag fullkomligen älskar Jalapenjo och äter det med stor njutning. Men med lika stor ångest och smärta sitter jag sedan halva natten på toa. Det känns som om jag sitter och skiter ut salpetersyra.

Min första och egentligen enda prioritet när det gäller mat har alltid varit att det skall vara gott, det skall vara en njutning att äta. Jag gillar att laga och äta mat, dessutom är jag ganska bra på det. Det är ju alltid roligt att göra saker man är bra på.

Men nu har jag efter långvariga och envisa påtryckningar från min mor, av alla människor, börjat med en viktminskningsdiet.

Jag och min blivande fru nyttjar sedan en månad tillbaka Cambridgekuren. Denna diet är orginalet eller föregångaren till alla andra VLCD (Very Low Calorie Diet) pulverdieter som Herbalife, Nutrilett och allt vad det nu finns.

Det finns lite olika varianter att använda sig av när man går på Cambridgekuren.
Vill man ha en snabb viktminskning så börjar man med en så kallad Ren Kur. Det innebär att man ersätter alla måltider med soppor eller shakes i allt från tre fyra dagar till max tre veckor. Trycker man i sig tre påsar om dagen får  man i sig all näring och alla vitaminer man behöver inklusive den hiskeliga mängde av ungefär 500 kcal per dag. Det i samband med att kroppen sätts i ketos gör att du kommer att rasa i vikt.
Personligen är ren kur inget för mig. Dels har jag inte bråttom att gå ner de kilon jag föresatt mig och så gillar jag som sagt att laga och äta mat.

Så jag och blivande frun ersätter två måltider om dagen med shakes och så äter vi en måltid lagad mat om dagen. För oss så har detta fungerat väldigt bra. Vi är mätta, glada, pigga, nöjda och belåtna. Dessutom går vi ner något kilo och flera cm i veckan.

En följdeffekt av att man går ner i vikt är i alla fall för mig att jag har blivit mer noga med vad jag stoppar i mig när jag äter. Jag har blivit mycket duktigare på att laga nyttig och bra mat. Vi har dragit ner rejält på  kolhydrater och äter mycket mer grönsaker nu än tidigare.

Anledningen till att det var just min mor som stod för påtryckningarna återkommer jag till.