Jag fick en kommentar av min yngsta dotter där hon funderade om inte hennes farmor är en av de mest fascinerande människor som vi har bland oss idag. En av dotterns favoritanekdoter är historien om spiken.

Så det är kanske på sin plats att dra den.

Min mor, hädanefter kallad Alice  är osedvanligt frisk och kry. En av anledningarna tror jag är att hon inte tänker på att hon är drygt 80 år. Hon äter inga som helst mediciner och har mig veterligen aldrig gjort det. Hörseln är bättre än min och dessutom hon är hon klarare i huvudet än vad jag är.

Nu är inte allt tipp topp hela tiden utan ibland har hon vissa problem. Ett område som ibland ställer till det för henne är hennes fötter. På grund av att hon ALLTID, inne som ute, går i högklackat så har hennes fötter och tår ganska annorlunda former.

Förra sommaren hade hon äntligen fått tid för att operera en tå som stod rakt upp. Efter operationen så ringde jag och frågade hur det hade gått och jag fick ett ganska vagt svar om att det hade gått bra. Dom hade kapat tån, lagt den till rätta och fixerat med en spik.

Ytterligare några dagar senare när jag pratade med henne hade det tillstött komplikationer. Spiken hade börjat krypa ut och det gjorde ont när hon slog i den olika saker.  Jag höll med om att det inte lät helt optimalt så jag beslöt att åka upp och hälsa på henne.

När jag kom upp till Sörforsa så kom hon struttande på ett av sina par högklackade skor. Det var ett par med öppen tå och man såg klart och tydligt spiken som pekade drygt en cm rakt ut från tån. Förskräckt frågade jag om inte hon hade fått gips eller åtminstone en stödsko?

Jodå svarade hon. På sjukhuset hade hon fått en stödsko som fixerade fot och tår. Men den var enligt uppgift "så ful och otymplig, men framförallt ful" så det gick inte att använda den!
"Det finns inte en chans att jag kommer att gå med den i en månad" deklarerade hon bestämt. 

Jag försökte förklara för henne att hon måste använda den för annars skulle tån aldrig läka ordentligt och det var inte konstigt att spiken började krypa ut om hon använde sina vanliga skor.
"Jasså, du säger det du", var hennes svar på det.

Efter ytterligare några dagar hade spiken krypit ut minst två cm och Alice började bli orolig att den inte längre fyllde sin funktion så hon beställde tid hos läkaren. Hon fick tid klockan två och när hon kom dit var det fullt med folk i väntrummet. Klockan fyra var hon ensam kvar och hade ännu inte fått träffa läkare. Hon började undra om hon missat vilken dag hon skulle vara där när hon hörde en konversation mellan två sjuksystrar där den ena sa att "nej det där kan inte vara Alice, hon skall ju vara 80 år". Hon rusade upp och talade om vilken hon var.

Det hela slutade med en rejäl utskällning från läkaren för att hon inte hade använt stödskon. Jag kan bara gissa vad hon svarade, men troligtvis "jasså, du säger det du".

Nåväl, spiken satt fortfarande som den skulle och fixerade tån så Alice skickades hem med stränga order om att använda stödskon de resterande veckorna under rehabiliteringstiden.

Naturligtvis använde hon inte stödskon och ca: 2,5 veckor efter operationen ringde hon mig och meddelade glatt att spiken var borta! Jag frågade förvånad om läkaren verkligen hade tagit bort den redan och om tån nu var okay.

Det visade sig att hon hade suttit och pillat på spiken på morgonen och märk att den satt lite löst. Ju mer hon pillade desto lösare blev den. Så till slut hade hon helt sonika dragit ut den!

Med en suck frågade jag om hon i alla fall hade beställt tid hos läkaren så han kunde kolla om allt var okay. Svaret jag fick då var att "dit kan man ju inte åka, där får man ju bara skäll"
Mitt svar till det var, "jasså, du säger det du"

Jag har inte hört något mer om tån sedan dess så jag misstänker att allt är som det skall.