Det här med att uttrycka sig kort, koncist och snärtigt, det är liksom inte riktigt min grej på något vis. Det framgår med all önskvärd tydlighet när man läser den här bloggen.

Jag har stora problem att få till något på Twitter till exempel. Jag menar 140 tecken, INKLUSIVE mellanslag, komman och punkter. Det är verkligen en utmaning för mig. Jag beundrar folk som kan trycka in en massa tankar och information i en eller ett par meningar. Det är en stor konst som jag gärna skulle behärska.

Men när inläggen blir så långa och invecklade att inte ens hustrun orkar läsa dom är det kanske dax att försöka skärpa till sig!?

Men jag lovar inget.

Nej inte den där gamla filmen från mitten av åttiotalet med Linda Fiorentino, ni vet, hon som bland annat spelade i Men In Black och inte att förglömma en av mina favoritfilmer Dogma. Nej inte den filmen och inte någon film alls egentligen. För jag tänkte berätta lite om Captcha istället.

En captcha är en "robotfälla", ett test som antas vara lätt att lösa för människor, men inte för automatiska datorprogram. Det är alltså dom där orden du måste skriva in när du ska logga in på vissa siter eller lämna ett meddelande på en del bloggar. Dessa captcha är ett ganska effektivt skydd mot spam eftersom dom är svåra att tyda för datorprogram (jag har själv ofta ganska svårt att tyda dessa captcha. Vi skall inte gå in på vad det säger om mig).

Enda tills igår har jag hatat dessa captcha. Det är krångligt, det tar tid och dom är (för mig) ofta svårtydda. Men igår lärde jag mig att varje gång jag använder mig av ett captcha så hjälper jag till att digitalisera en bok eller ett dokument! Är det inte otroligt?

Det hela har sin grund i att vissa inscannade böcker och dokument inte kan läsas på ett tillförlitligt sätt via OCR (vet ni inte vad jag surrar om så googla!). Vad man gör är alltså att man tar ett ord från dessa dokument och laddar in det i ett captcha. När 10 personer har tolkat ordet (skrivit det) på samma sätt så vet man att ordet är rätt och det kan läggas till dokumentet. 

En annan sak med dessa captcha är ju att ibland kan dom vara ganska roliga. Det har växt upp en meme runt detta där folk tar en skärmdump på en rolig captcha och lägger till en beskrivande bild.
Typ så här, där captchat är "forklift future"



Eller den här "honey but"



Det finns hur mycket som helst av detta

Okay, detta om detta. Såg till min glädje att Lidicrous hade bloggat, även om det var lite osammanhängade. Nu väntar vi bara på TripleTheTrouble

Jo det var ju det här med lösenord på olika siter där ute på The Internet. Med tanke på den sista tidens rabalder när Bloggtoppen.se blev hackad och en massa lösenord kom på vift så kan det kanske vara på sin plats att se över sin arsenal av lösenord.

Är det bortkastad tid att läsa bloggar, tidningar, artiklar och andra texter på internet? Är en text bättre och har den ett högre värde för att den står i en bok eller i ett magasin? Föds empati ur möten med människor som är i samma fas som mig i livet? Hur kan jag i så fall känna empati för tex åldringar som far illa på långvård. Några tankar att fundera på kanske.

De här tankarna, och många andra väckes av en bloggpost jag läste för ett tag sedan. Jag läser en hel del bloggar och jag läser dom av olika anledningar. Vissa läser jag för dom är otroligt välskrivna, dessa läser jag mer för hur dom är skrivna än för vad som sägs i dom. Andra läser jag för att dom är roliga. Vissa guldkorn är både välskrivna och roliga.

Andra bloggar utmanar mig att tänka nya tankar eller får mig får mig att omvärdera vissa åsikter. Åter andra bloggar bekräftar mina åsikter, bloggar som jag ligger "i fas med". Det är alltid skönt att få bekräftelse, det är faktiskt livsnödvändigt.

Men det är dom "provocerande" bloggarna som får mig att utvecklas, det är dom som får mig att tänka på ett annat sätt än det invanda. Skulle jag bara läsa "bekräftelsebloggar" skulle jag stangera och det vill jag inte.

Det här är naturligtvis sant för mig, eftersom det är baserat på mitt sätt att vara, mitt sätt att fungera och tänka. Men bara för att det är sant för mig behöver det inte betyda att det är sant för alla.

Men det bästa sättet för mig att utvecklas är att föra diskussioner med min kloka hustru. Vi pratar ofta, mycket och länge. Hon och jag står på samma värdegrund men ser på saker från helt olika håll och jag lär mig alltid något när jag pratar med henne.

Jag hade egentligen tänkt skrivit om en annan, otroligt intressant fråga som restes i inlägget jag läste. Nämligen den om man kan vara skeptiker och samtidigt ha en gudstro? Jag har min åsikt ganska klar för mig och tänker skriva om det i nästa inlägg.

Jag postade ett öppet brev här tidigare idag. I början av brevet skrev jag något om att jag ofta är personlig här på bloggen men aldrig privat men att jag tänkte göra ett undantag. Nu blev brevet alldeles för privat så jag valde att ta bort det.

Däremot fick jag en fråga på Facebook om det inte är samma sak. Alltså det där med att vara privat och att vara personlig. För man är väl privat när man är personlig.

Svaret är nej. Det är inte samma sak att vara personlig som att vara privat när man skriver i sin blogg.
Personlig är jag när jag skriver om mina åsikter, vad jag tror på och vad jag inte tror på. Eller varför jag tycker på ett visst sätt i en fråga. Eller när jag försöker få fram min hurmor genom en text.

Skulle jag däremot skriva om till exempel en konflikt på jobbet eller en konflikt inom familjen eller mina sexuella fantasier och preferenser, då blir det privat och privata tankar har inget på min blogg att göra tycker jag.

Nog om det. Nu skall jag steka färdig alla djäv.... trattkantareller sedan tror jag att jag skall ta och skriva lite om argumenationsteknik, så häng med!

Efter att ha läst igenom det senaste inlägget kan jag bara konstatera att det inte har hänt mycket vad det gäller kvalitativ nivå på mitt skrivande eller hur jag stavar sedan jag började skriva inlägg på min blogg.

Jag kom osökt att tänka på detta inlägg som är från början av min icke existerande "bloggkarriär!

Från mitt perspektiv, här uppe på min höga häst så har jag utvecklat en fäbless, som ibland övergått till fascination, för korkade människor. Främst då sådana som man stöter på i kommentatorsfält hos olika bloggar och andra sociala mötesplatser på internet.

Jag har skrivit om dessa personer tidigare och upphörs aldrig att förvånas. 

Det senaste exemplet kommer från kommentatorsfältet hos buzz.bazooka.se. Det är en site, eller blogg egentligen, som lägger ut länkar till roliga, spännande eller intressanta sidor och klipp. Vid ett par tre tillfällen har Buzz länkat till en av mina favoritbloggar, Fredrik Backman på Café.se. Jag tycker han är otroligt rolig och han skriver på ett underhållande sätt om sig sitt liv, sitt äktenskap och utvalda vänner. Enligt mig så är bloggen briljant.

Buzz länkade till ett inlägg som var hystersikt roligt och som utspelade sig i en datorbutik. Döm om min förvåning när jag gick in på Buzz kommentatorsfält för att visa min uppskattning och möttes av en radda kommentarer i stil med:
"Hur fan kan ni länka till den där skiten, det är ju bara hittepå" och "Vilken skitblogg, det är ju helt tydligt fejk. Det där kan aldrig ha hänt på rikitgt", följt av "Jag har sett den där bloggen tidigare och blir så förbannad, han bara hittar på hela tiden!!!!!!"

Jag kände mig då föranledd att fråga vem faen som bryr sig om det är fejk eller inte? Det är ju bra skrivet och det är roligt så vem bryr som om Fredrik skarvar med sanningen ibland?
Jag fick ganska snart ett svar från signaturen autograph som löd -Jag bryr mig! och då orkade jag inte mer. Jag menar, hur fasen kan man vara så korkad att man sätter ett likhetstecken mellan Sant=Bra och Fejk=Dåligt.
Jag förstår inte man skall kunna argumentare mot någon som inte kan läsa en skönlitterär bok, poesi eller se en enda film? Det är ju också "hittepå" och är då per definition skit. Fasen, han kan ju knappt läsa en tidning, för hur vet man att allt som står där är sant.

Idioter! är allt jag har att säga!

För att avsluta i en positiv anda så vill jag nämna en annan favoritblogg. Fredrik Backman på Café har mellan 15 - 20 tusen läsare. Jag har ingen aning om hur många Kemimannen 2.0 har. Men hur många vi än är så är vi för få! Bloggen är välskriven, personlig utan att vara privat och rolig. Att han dessutom skriver en del om Deltablues ger honom ett extra plus från mig.

För ett tag sedan var det mycket snack om näthat och nätmobbing. Men hur gjorde man i början på 1800-talet om man ville förnedra och förödmjuka någon?

Jo man använde natruligtvis de media som fanns tillgängliga då.



Bilden hittade jag på twitter

Varför skall man blogga, och varför skall man läsa bloggar? Ja det kan man ju undra sig. Naturligtvis finns det lika många orsaker som det finns bloggare och läsare. Jag kan ju bara prata för mig själv och jag läser bloggar för att förkovra mig, bli underhållen, bli provocerad, pröva nya tankar eller helt enkelt för att hålla koll på vad döttrarna sysslar med där nere i 08-land.

Inte på något sätt ett livsavgörande bestlut, men ändå.

En överskådlig tid har nu förflutit och jag har beslutat upphöra med granskningen av kommmentarer.

Jag har också beslutat att byta tangentbord.

Läste mitt förra inlägg i går kväll när jag kom hem och såg att jag bland annat missat ett par N i första stycket. Korrekturläsning är inte riktigt min hammock.

Det fick mig att tänka på ett inlägg från 2008 som ger en viss inblick i min förvirrade hjärna.

Ps. Funderar på att lägga upp en bild på en smått obcen tatuering igen. I går hade jag en all-time-high när man räknar antalet besökare här. Jag struntar i det idag, men kanske i morgon. So stay tuned! :))
Ds.

Jag vill börja med att gratulera Ljusnan till beslutet att publicera min insändare.

Grattis Ljusnan, BRA GJORT!

I nästa andetag deklarerar jag härmed att jag för en överskådlig framtid kommer att granska kommentarer innan de publiceras på min högs personliga blogg.

Alla kommentarer som på ett eller annat sätt hädar, häcklar, skymfar, idiotförklarar, smädar, förolämpar, hånar, förnärmar eller förödmjukar mig som person kommer med glädje att släppas igenom.

Däremot kommer kommentarer om eller till någon av mina familjemedlemmar att sållas bort.

Helst av allt vill jag ju ha glada tillrop, men vem vill inte det?!

Nu skall jag duscha, raka av mig det grå gubbskägget och ta mig en GT. Inte nödvändigtvis i nu nämnd ordning.

Ja men jösses! Jag har fått en del ordverifieringar under mina dagar som har varit roliga eller träffande.

Men detta måsta ta priset.

Jag lämnade en kommentar på den älskade hustruns blogg om att hon kanske kunde skriva om uteplatsen under eken som jag håller på och bygger.
När jag skulle skicka kommentaren blev jag uppmanad att skriva följande:



Jag hade i all min ödmjukhet inte kunna sagt det bättre själv!

Tror att jag kommit på varför radbrytningen här på blogg.se inte har fungerat tillfredställande för mig den sista tiden.

För att få till radbrytningar har jag varit tvungen att "ändra redigerare" och skrivit in <br> där jag vill ha en radbrytning. Otroligt irriterande!

Men nu har jag som sagt kommit på vad det beror på.

De sista veckorna har jag testat Chorme i stället för Firefox. Och tydligen är det så att när jag skriver inlägg via Chrome så funkar inte radrytningen som den skall.

Så frågan är om det är Chrome jag skall gnälla på för att det finns en bugg i browsern eller blogg.se för att dom har en sådan sketen sida att den inte kan hantera dom vanligaste browsrarna på rätt sätt?

Sådant här är roligt tycker jag. Jag blir triggad av personer som tror dom är helt anonyma där dom sitter vid sina datorer bara för att dom skriver under kommentarer med förkortningar eller inte skriver något alls i fältet för namn eller emailadress.

Men nu är det ju så att vi lever i den digitala tidsåldern och anonymitet är något väldigt svårt att upprätthålla.

Jag har varit med allt från en vän som blev trackaserad via kommentatorsfältet i sin blogg från flera olika personer vilka alla var skriven från samma dator, till en person (A) som skapade en profil på en chattsida i en annan persons namn (B) för att sedan trackasera och mordhota sig själv (A) via den profilen (B). Allt detta för att uppenbarligen kunna polisanmäla person (B). Detta upptäcktes enkelt via de spår man obevekligen lämnar efter sig i cyberrymden. Jag har ingen aning vad som hände sedan med person (A).

Vad jag vill säga med detta är att det är lika bra att skriva ut namn och adress när man lämnar kommentarer, för man är aldrig helt anonym. Och vill man skriva något man inte kan stå för är det kanske lika bra att inte skriva något över huvud taget!

Den gode LWE, som på intet sätt trackaserat mig utan mest bara varit smått otrevlig ser ut att skriva från den här  platsen.



Är det någon som känner igen sig?

I går hade jag ett riktigt bra inlägg på gång. Idag har jag inget som helst minne av vad det var jag tänkte skriva om.

Borde jag vara  orolig?

Rubriken antyder att jag är väl bevandrad i grammatik. Men det är jag inte, vilket de få läsarna av denna blogg själva har kunnat slutit sig till. Däremot är jag hyfsat slängd i att hitta information på nätet, därav den kryptiska rublirken.

Jag har från flera håll och via olika medier blivit uppmanad att Blogga! Eller kanske inte från flera håll och via flera medier utan snarare från ett håll och via sms. Men här sitter jag i alla fall.

När jag var på väg att logga in på Blogg.se så råkade jag slänga en blick på sidan och det fick mig att fundera på om jag verkligen passar in på just denna portal. Andra bloggar som promotas på första sidan handlar i stort sett uteslutande om mode. Det är mode från New York, det är mode om väskor, mode om skor, det handlar om vad du skall bära i vår osv.

Inte en enda blogg som handlar om en medelålders grånad man och hans tankar och åsikter! Men det är klart, hur djävla intressant kan det vara?

Men för mig så är en intressant blogg skriven av en person som delar med sig av sina tankar och åsikter, gärna på ett humoristiskt sätt. Då spelar det ingen roll om det är en liten flicksnärta på runt 20,  en annan medelsålders man på ett statligt verk, eller en mogen kvinna med glödande penna. Är det personligt är det interssant.

Dagboksbloggar som rapar upp vad som har hänt under dagen är ett absolut NoNo!

Dom enda som har rätt att skriva sådana bloggar är mina döttrar. Det är ett ypperligt sätt att ha lite koll på vad dom sysslar med där nere i storstaden.

Välj mig! Jag vill! Jag vill vara med! Välj mig!

Känner mig som en 4-åring.

Felet är bloggen Manligt av och med Jonas Cramby

Calle Embretsen är stolt och glad, men inte så förvånad, över att skicket att tala om sig själv i tredje person har spridit sig. Calle Embretsen vet med sig att han är en trendsättare och agitator med oanad kapacitet. 

Krönikören Håkan på lokalblaskan har tydligen varit inne och läst min blogg och genast insett att det är helt okay att tala om sig själv i tredje person.



Calle Embretsen säger, Way to go Håkan!