Nu är Slöan på väg att plockas ned. Den skall bli ett garage i Järvsö.

-Ja, men det växer snart ut igen! Var hustruns kommentar till min nya frisyr.

Det är lite bluesfeeling.

Utanför fönstret till mitt hotellrum forsar trafiken fram med ett dämpat muller på den regntunga Staketgatan. Det är grått, det är ensamt, det är trist och jag saknar min kvinna. (tar ett Em7 och andas tungt i munspelet).

Men nu var det inte denna misär jag tänkte skriva utan de problem jag stött på i eftermiddag. Man skulle också  kunna kalla det för mitt huvudbry.

Den älskade hustrun är på etablissemang och träffar sin gamla högskoleklass. Jag är också på väg dit så småningom. Jag kommer att stå och rycka i dörren vid nio när dom släpper in kreti och pleti på puben där dom är.

För att göra ett gott intryck och för att göra den älskade hustrun glad tänkte jag klippa håret innan jag gick ut i kväll. För mig så är det en ganska så enkel sak att klippa håret. Min hårväxt är ytterst partiell och färgen på de få fjunen är distingerat grå.

Passus: Varför hör man aldrig talas om "den kala hjässans charm"?

Sålunda hade jag packat ner min Babyliss hårtrimmer som jag fått av mina älskade döttrar i julklapp. Det är som sagt en ganska enkel sak att klippa mitt hår. Speciellt om man har en bra trimmer som är laddad.

Med vant handlag ställde jag in längden på några millimeter, hustrun gillar inte när mitt "hår" är tokkort, och började klippa mig. Jag kom ungefär halvvägs i mitt klippande när trimmereländet la av!

Det är inte första gången som trimmen strejkar på grund av urladdade batterier men när det händer hemma är det inga problem, det är bara att stoppa in sladden och fortsätta.
Men just idag var det inte helt optimalt för naturligtvis hade jag inte tagit med mig strömkabeln.

Så här står jag alltså med en mohikanfrilla som inte är av det coolare slaget. Tänk dig själv. Jag har en väl tilltagen måne på hjässan, jag har hunnit klippa mig runt öronen på höger och vänster sida av huvudet och just då passade trimmer på att lägga av!

Jag kanske inte är så snygg i vanliga fall men nu såg jag rent fördjävlig ut.

Den enda lösningen jag såg var att plocka fram rakhyveln och bli en skinnskalle även fast den älskade hustrun inte tycker om när jag är alldeles för korthårig. Men vafaen ska man göra?



Nu skall jag iväg och göra bort mig! Stället som den älskade hustrun träffar sina gamla högskolekompisar på är en karokebar och dom som känner mig vet att det bara kan sluta på ett sätt.

 

Visst älskar jag alla våra djur, men ibland ibland undrar jag om den kärleken är ömsesidig. Med jämna mellanrum  gaddar djuren ihop sig och genomför de mest briljanta kupper som helt klart planläggs under mörka nätter när jag helt ovetande ligger och sover.

Senast attacken var riktad mot mitt headset till mobilen. Jag lägger den alltid på hatthyllan i hallen när jag inte använder den. Där har den hittills varit utom räckhåll från blandrashundrarnas ivriga käftar. I morse när jag glad i hågen skulle ut och röja i ladan med en god ljudbok i öronen så mitt headset ut som ovan.

På något vis måste någon av kattungarna via ytterkläderna under natten tyst och omärkligt lyckats tagit sig upp på hatthyllan och släppt ner hörlurarna till de ivrigt väntande hundarna. Väl på golvet var hörlurarna ett lätt byte som inte visades någon som helst nåd.

Vad jag inte lyckats lista ut ännu är hur djuren fick upp hörlurarna på hatthyllan igen.

Mysteriet är under utredning.

 

Händer det ingenting i den här bloggarens liv som är värt att skriva om kan man ju undra. Om man nu är den typen av person som skulle kunna tänkas undra sådana saker.

Det enkla svaret är: Nej.
Men det är ju inte riktigt sant.

Ett lite ärligare svar är att det händer så mycket att jag inte jag inte har tid att skriva något. Det svaret är som sagt lite ärligare men ändå kanske inte med sanningen helt överenstämmande.

För visst har jag tid att skriva men inspiritationen infinner sig liksom inte. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. För mig så pressas varje inlägg fram med blod, svett och tårar och jag är grymt avundsjuk på till exempel min bättre hälft (och i detta fall är hon den helt klart bättre hälften av oss). När hustrun sätter sig för att skriva så forsar orden ur henne som ur en sönderfrusen vattenledning.

Själv sitter jag med pannan i djupa veck och med förtvivlan lysande i mina trötta ögon.



Jag suckar och pustar. Stånkar och gnyr. Svär och beklagar mig.

Men det blir ändå inte bättre än så här.

Jag överväger starkt att börja modeblogga igen. Då har man iaf något vettigt att skriva om!