Något för TommaIntet??
I'm watching
Medioker
Ja just det, medioker!
När man bedömer något så kan man i vissa fall jämföra mellan kvalitet och kvantitet. Ta vin tex, just nu sitter jag och dricker rödvin. Jag har inför helgen inhandlat nr 22349 från systembolaget. Jag skulle mycket hellre ha haft en nr 32145 eller varför inte en nr 74922!
Men valet föll som sagt på 22349, mest på grund av kvantiteten och inte kvaliteten.
På något vis så känns det som om min blogg är precis på samma sätt och samtidigt precis tvärtom!
Jag är ganska så dålig på att uppdatera och skriva nya inlägg så kvantiteten är ganska dåligt.
De stackars få inlägg jag lyckas åstakomma under en vecka håller en sorgligt låg nivå. Så kvalitén är under all kritik!
Det är tur att jag har en kvinna som älskar mig och inte gör några kvalitativa bedömningar mellan det vin jag dricker eller de inlägg jag gör på min blogg utan älskar mig.......ändå!
Kyss älskling!
När man bedömer något så kan man i vissa fall jämföra mellan kvalitet och kvantitet. Ta vin tex, just nu sitter jag och dricker rödvin. Jag har inför helgen inhandlat nr 22349 från systembolaget. Jag skulle mycket hellre ha haft en nr 32145 eller varför inte en nr 74922!
Men valet föll som sagt på 22349, mest på grund av kvantiteten och inte kvaliteten.
På något vis så känns det som om min blogg är precis på samma sätt och samtidigt precis tvärtom!
Jag är ganska så dålig på att uppdatera och skriva nya inlägg så kvantiteten är ganska dåligt.
De stackars få inlägg jag lyckas åstakomma under en vecka håller en sorgligt låg nivå. Så kvalitén är under all kritik!
Det är tur att jag har en kvinna som älskar mig och inte gör några kvalitativa bedömningar mellan det vin jag dricker eller de inlägg jag gör på min blogg utan älskar mig.......ändå!
Kyss älskling!
Det är inte alltid så lätt
Det där med ironi är verkligen inte så lätt. Sälv tycker jag ironi kan vara otroligt roligt och tankeväckande. En välskriven ironisk text är en fröjd att läsa.
Personligen försöker jag mig sällan på ironi för jag är inte en tillräckligt driven skribent för att gå i land med det. Men en som verkligen kan det där med ironi är Tyskungen. Häromdagen hade han en alldeles briljant inlägg format som ett CV där han ironiserar och raljerar över sitt arbetsliv så här långt.
Det helt absurda resultatet av denna text var att han blev indragen i ett litet bloggkrig med någon Hanna Fridén. Hon verkade inte alls ha fattat att inlägget var skrivet med ironi utan smackade till Tyskungen ganska rejält i ett eget inlägg. Tysungen överreagerade kanske lite och plötsligt var kriget igång.
Det har varit både roligt och skrämmande att läsa inläggen och framför allt kommentarerna. Det är skrämmande att så många inte ser ironin i en text fast det formligen dryper av den. Att vissa inte verkar ha någon som helst humor eller kritiskt tänkande utan tar varje bokstav på blodigaste allvar.
Jag har sett det gång på gång i kommentatorsfälten att många läsare totalt missar när någon är ironisk. Folk blir upprörde och indigerade.
Själv tar jag mig för panna, suckar och undrar vad som är fel på folk.
Men det är kul att se Tysungen engagerad på sin blogg igen. För sista tiden har den verkligen gått i stå.
Personligen försöker jag mig sällan på ironi för jag är inte en tillräckligt driven skribent för att gå i land med det. Men en som verkligen kan det där med ironi är Tyskungen. Häromdagen hade han en alldeles briljant inlägg format som ett CV där han ironiserar och raljerar över sitt arbetsliv så här långt.
Det helt absurda resultatet av denna text var att han blev indragen i ett litet bloggkrig med någon Hanna Fridén. Hon verkade inte alls ha fattat att inlägget var skrivet med ironi utan smackade till Tyskungen ganska rejält i ett eget inlägg. Tysungen överreagerade kanske lite och plötsligt var kriget igång.
Det har varit både roligt och skrämmande att läsa inläggen och framför allt kommentarerna. Det är skrämmande att så många inte ser ironin i en text fast det formligen dryper av den. Att vissa inte verkar ha någon som helst humor eller kritiskt tänkande utan tar varje bokstav på blodigaste allvar.
Jag har sett det gång på gång i kommentatorsfälten att många läsare totalt missar när någon är ironisk. Folk blir upprörde och indigerade.
Själv tar jag mig för panna, suckar och undrar vad som är fel på folk.
Men det är kul att se Tysungen engagerad på sin blogg igen. För sista tiden har den verkligen gått i stå.
En av 145
Vid ett svagt ögonblick lovade jag ju sambon att bidra med en liten text till Malteserringens tidning om hur det var att stå som rasrepresentant på HUND2008 och nedan är vad jag lyckats åstakomma.
Jag vill börja med att säga att jag inte är någon experternas expert på uppfödning av hundar. Jag är inte ens expert på hundar men jag har ett genuint intresse av sällskapsdjur såsom hundar och katter. Hemma har vi 5 katter som i första hand är anställda som råttfångare. Eller ska vi vara ärliga här, och det skall vi väl, så är dom hos oss för dom är så underbara, att dom håller rent på möss, sorkar och råttor är ett rent plus.
Jo, så har vi ju en liten kennel också där vi föder upp Malteser. Månstrålen heter den.
I höstas frågade sambon om jag skulle kunna tänka mig att stå i en monter på HUND2008 med henne. Eftersom jag har en osviklig tro på min egen förmåga sa jag naturligtvis ja även om jag inte fattade riktigt vad hon pratade om. Hon förklarade att vi skulle stå i Maltersrringens monter och jag fattade fortfarande inte riktigt vad hon pratade om men jag var väldig entusiastisk. Eftersom jag inte vill framstå som mindre vetande inför min sambo så frågade jag inte så mycket om vad det innebar heller utan litade som sagt på min egen förmåga.
Nu hör till saken att jag inte är helt ovan att stå på mässor och presentera en verksamhet. Jag gillar att träffa och prata med olika människor. Så jag var ganska övertygad om att denna lilla HUND2008 inte skulle vara något problem.
Oron började krypa över mig när jag långt om länge började inse att vi skulle vara Rasrepresentanter för Malteser på Sveriges största internationella hunduställning. Alltså att jag skulle fungera som ett levande uppslagsverk när det gäller frågor om tex:
Pälsvård, hur ofta måste man borsta, vilka schampon som är bäst, ska man använda balsam, måste man ha papiljotter på sin hund.
Eller frågor om motionsbehov, hur ofta måste dom gå ut, hur länge kan dom vara ensamma, kan man ha flera, är det bäst att ha två tikar, hur gamla blir dom.
Eller frågor om foder, hur ofta ska dom ha mat, vilken typ av foder är bäst, är BARF bra för Malteser, måste man ge dom kosttillskott om dom bara äter "kulor".
Eller rent generella frågor som tex om dom skäller mycket, om dom trivs med barn, har dom någon vaktinstinkt, är dom bra på sök, kan man tävla agility med dom, är det en enmanshund osv. Ja ni förstår. Tron på min egen förmåga började så sakta att svikta. Men som tur var skulle ju sambon som är uppfödare att stå brevid mig i montern. Plus att vi bestämde att ta med oss Lizzie som jag litade på skulle tala för sig själv och alla andra Malteser.
Så här i efterhand kan jag bara säga att det var bland de roligaste, trevligaste och jobbigaste helger jag har varit med om på länge. Att umgås och träffa flera tusen människor med samma intresse som en själv är en otroligt häftig upplevelse.
Förutom att prata med människor och titta i alla andra rasmontrar så var nog Rasparaden det som var roligast att vara med om. Den genomfördes i stora ringen och det var ganska så fullt på åskådarläktaren bägge dagarna. Som tema detta år kunde husse eller matte klä ut sig för att återspegla rasens ursprungsland. Det fanns många fantasifulla och roliga kostymer att förundras över. En av de bättre var husse till den Pyreneiska fårhunden som hade en riktigt autentisk herdeutstyrsel.
När ekipagen paraderade framför publiken talade speakern om vad som var specifikt för just den rasen. Hur pälsen skall se ut, vilket temperament rasen har, ursprunget osv. Vissa ekipage gjorde konster och dansade. Det var riktigt roligt att se.
När det var våran tur och speaker presenterade Malteser var jag lite nervös för hur det skulle gå för oss. Lizzie skötte sig exemplariskt och gick fot de första 7,5 meterna. Just som speakern sa att "när Maltersern rör sig skall det se ut som om den flyyyyter eller svääävar över golvet" så började hon springa fram och tillbaka framför mig som en vettvilling. Jag snubblade nästan och publiken skrattade. Även om vi inte var de mest väluppfostrade ekipaget så var vi ganska charmiga.
Vår lilla unghund Lizze visade sig vara en perfekt representant för rasen. Hon var alltid jätteglad och ville prata med alla som gick förbi,blev överlycklig när det kom barn som ville klappa henne och skällde bara på svarta hundra som ju alltid är lite suspekta. Speciellt dom där Affenpincsher som envisades med att gå förbi hennes monter.
Men även om hjärtat och viljan finns så är hon ju bara en liten hund och fram mot sena eftermiddagen så började energin tryta.
Blir jag tillfrågad att ställa upp nästa år igen så blir svaret ett rungade JA!
Jag vill börja med att säga att jag inte är någon experternas expert på uppfödning av hundar. Jag är inte ens expert på hundar men jag har ett genuint intresse av sällskapsdjur såsom hundar och katter. Hemma har vi 5 katter som i första hand är anställda som råttfångare. Eller ska vi vara ärliga här, och det skall vi väl, så är dom hos oss för dom är så underbara, att dom håller rent på möss, sorkar och råttor är ett rent plus.
Jo, så har vi ju en liten kennel också där vi föder upp Malteser. Månstrålen heter den.
I höstas frågade sambon om jag skulle kunna tänka mig att stå i en monter på HUND2008 med henne. Eftersom jag har en osviklig tro på min egen förmåga sa jag naturligtvis ja även om jag inte fattade riktigt vad hon pratade om. Hon förklarade att vi skulle stå i Maltersrringens monter och jag fattade fortfarande inte riktigt vad hon pratade om men jag var väldig entusiastisk. Eftersom jag inte vill framstå som mindre vetande inför min sambo så frågade jag inte så mycket om vad det innebar heller utan litade som sagt på min egen förmåga.
Nu hör till saken att jag inte är helt ovan att stå på mässor och presentera en verksamhet. Jag gillar att träffa och prata med olika människor. Så jag var ganska övertygad om att denna lilla HUND2008 inte skulle vara något problem.
Oron började krypa över mig när jag långt om länge började inse att vi skulle vara Rasrepresentanter för Malteser på Sveriges största internationella hunduställning. Alltså att jag skulle fungera som ett levande uppslagsverk när det gäller frågor om tex:
Pälsvård, hur ofta måste man borsta, vilka schampon som är bäst, ska man använda balsam, måste man ha papiljotter på sin hund.
Eller frågor om motionsbehov, hur ofta måste dom gå ut, hur länge kan dom vara ensamma, kan man ha flera, är det bäst att ha två tikar, hur gamla blir dom.
Eller frågor om foder, hur ofta ska dom ha mat, vilken typ av foder är bäst, är BARF bra för Malteser, måste man ge dom kosttillskott om dom bara äter "kulor".
Eller rent generella frågor som tex om dom skäller mycket, om dom trivs med barn, har dom någon vaktinstinkt, är dom bra på sök, kan man tävla agility med dom, är det en enmanshund osv. Ja ni förstår. Tron på min egen förmåga började så sakta att svikta. Men som tur var skulle ju sambon som är uppfödare att stå brevid mig i montern. Plus att vi bestämde att ta med oss Lizzie som jag litade på skulle tala för sig själv och alla andra Malteser.
Så här i efterhand kan jag bara säga att det var bland de roligaste, trevligaste och jobbigaste helger jag har varit med om på länge. Att umgås och träffa flera tusen människor med samma intresse som en själv är en otroligt häftig upplevelse.
Förutom att prata med människor och titta i alla andra rasmontrar så var nog Rasparaden det som var roligast att vara med om. Den genomfördes i stora ringen och det var ganska så fullt på åskådarläktaren bägge dagarna. Som tema detta år kunde husse eller matte klä ut sig för att återspegla rasens ursprungsland. Det fanns många fantasifulla och roliga kostymer att förundras över. En av de bättre var husse till den Pyreneiska fårhunden som hade en riktigt autentisk herdeutstyrsel.
När ekipagen paraderade framför publiken talade speakern om vad som var specifikt för just den rasen. Hur pälsen skall se ut, vilket temperament rasen har, ursprunget osv. Vissa ekipage gjorde konster och dansade. Det var riktigt roligt att se.
När det var våran tur och speaker presenterade Malteser var jag lite nervös för hur det skulle gå för oss. Lizzie skötte sig exemplariskt och gick fot de första 7,5 meterna. Just som speakern sa att "när Maltersern rör sig skall det se ut som om den flyyyyter eller svääävar över golvet" så började hon springa fram och tillbaka framför mig som en vettvilling. Jag snubblade nästan och publiken skrattade. Även om vi inte var de mest väluppfostrade ekipaget så var vi ganska charmiga.
Vår lilla unghund Lizze visade sig vara en perfekt representant för rasen. Hon var alltid jätteglad och ville prata med alla som gick förbi,blev överlycklig när det kom barn som ville klappa henne och skällde bara på svarta hundra som ju alltid är lite suspekta. Speciellt dom där Affenpincsher som envisades med att gå förbi hennes monter.
Men även om hjärtat och viljan finns så är hon ju bara en liten hund och fram mot sena eftermiddagen så började energin tryta.
Blir jag tillfrågad att ställa upp nästa år igen så blir svaret ett rungade JA!
Upprepning
Eftersom jag inte har något att säga så kan jag väl alltid säga något som jag har sagt förut. Bara för att få det sagt...igen!
Använd Superstrat som er startsida!
En helt underbart klockren startsida som du kan konfigurera precis som du vill ha den.
Använd Superstrat som er startsida!
En helt underbart klockren startsida som du kan konfigurera precis som du vill ha den.
Avslut
Yes! Då är man fullärd då! (Not!)
I går kväll var det avslutning på Hovslagarkursen som jag så grandiost kallar den. Egentligen är namnet på kursen "Tappskokurs" men det låter så fjuttigt.
Jag tror aldrig jag lärt mig så mycket på så kort tid någon gång som under den här kursen. Från att knapp ha vetat hur en hov ser ut på undersidan och definitivt inte vetat hur den fungerar till att kunna verka hov och stråle för att få en bra vinkel och slå på en ny sko på 10 kurstillfällen. Det har varit en helvetes resa och otroligt roligt.
All heder till Olov och Lars som har hållt i kursen och med vakande öga kollat så vi har gjort rätt. Jag sänder även en tacksam tanke till travtränaren Peter Eriksson som har ställt upp med hästar att öva på. Det var modigt gjort av honom!
Nu när jag lärt mig att slå på en tappsko kanske det är dax att lära sig rida också!
I går kväll var det avslutning på Hovslagarkursen som jag så grandiost kallar den. Egentligen är namnet på kursen "Tappskokurs" men det låter så fjuttigt.
Jag tror aldrig jag lärt mig så mycket på så kort tid någon gång som under den här kursen. Från att knapp ha vetat hur en hov ser ut på undersidan och definitivt inte vetat hur den fungerar till att kunna verka hov och stråle för att få en bra vinkel och slå på en ny sko på 10 kurstillfällen. Det har varit en helvetes resa och otroligt roligt.
All heder till Olov och Lars som har hållt i kursen och med vakande öga kollat så vi har gjort rätt. Jag sänder även en tacksam tanke till travtränaren Peter Eriksson som har ställt upp med hästar att öva på. Det var modigt gjort av honom!
Nu när jag lärt mig att slå på en tappsko kanske det är dax att lära sig rida också!
En Bra Lördag
Lördag morgon 08:00, -21 grader och helt klar himmel.
Morgonen och förmiddag ägnades åt att riva mazonit i det skall komma och bli en klädkammare. Under mazoniten fanns pärlspont! Vi hade tänkt sätta upp gipsskivor och sedan Panelskivan från Brandéns för att få en gammal look.
Men nu slipper vi det. Bara att slipa och måla!
Mitt på dagen hade solen värmt upp Västerlima till sköna -1.
Sambon tog tillfället i akt och sadlade på Indy och vi tog en helt underbar ritt i solen. Själv rider jag inte. Ännu kanske jag skall tillägga. Så jag gick brevid.
När vi kom hem tog vi en Hot Lumumba i solen ute på altanen.
Allt som allt en helt perfekt lördag!
Morgonen och förmiddag ägnades åt att riva mazonit i det skall komma och bli en klädkammare. Under mazoniten fanns pärlspont! Vi hade tänkt sätta upp gipsskivor och sedan Panelskivan från Brandéns för att få en gammal look.
Men nu slipper vi det. Bara att slipa och måla!
Mitt på dagen hade solen värmt upp Västerlima till sköna -1.
Sambon tog tillfället i akt och sadlade på Indy och vi tog en helt underbar ritt i solen. Själv rider jag inte. Ännu kanske jag skall tillägga. Så jag gick brevid.
När vi kom hem tog vi en Hot Lumumba i solen ute på altanen.
Allt som allt en helt perfekt lördag!
Om alla vore som jag
Jag har tillsammans med flera andra blivit utmanad av Herr Bums i Vadstena att delta i en bloggosynk.
Vad just bloggosynk är för något kan ni läsa mer om HÄR.
Bums eget inlägg "Om alla vore som jag".
Ibland får jag akuta anfall av hybris och tänker att världen vore bra mycket bättre om jag var Diktator. Naturligvis då en trevlig diktator med humanistisk grundsyn och helt utan maktgirighet eller äregirighet!
Det känns som om det skulle kunna bli en ganska utopisk värld.
Nu ska ju inte detta inlägg handla om hur världen skulle se ut om jag bestämde utan mer om hur världen skulle se ut om alla var som jag. Då blir genast situationen en annan och en inte helt lika utopiskt scenarion målas upp!
Om alla vore som jag skulle väldigt många tillbringa sina dagar och framförallt nätter vid datorn, dricka rödvin från BiB och spela Americas Army eller Quake2 online. Det skulle bli ganska förvirrat eftersom alla skulle ha nicket Klatuu[+30]. Men en positiv sak är ju att jag äntligen skulle stå som vinnare när mappen är klar!
Andra skulle sitta på hela ryggen i soffan och sträcktitta på Firefly, Stargate Altlantis, Eureka, Dark Angel och andra SF-serier. Till det så konsumeras snabbmat och läskeblask.
Alla musiker i hela världen skulle bara spela Delta Blues. Hela tiden. Mest Robert Johnson. Användaren Deltabuestips på Youtube skulle snart bli rikare än Bill Gates av alla donationer han får och det vore helt okay för han verkar vara en trevlig prick.
Många skulle pendla mella Chamonix, Verbier och Rocky Mountain för att hitta den bästa lössnön. "Åk före ni så väntar jag där nere", "The shorter you are, the deeper the powder".
Ytterligare några skulle sitta och fundera på vad som skulle hända i följande scenario:
Du har en gungbräda. Vågpunkten sitter inte mitt på brädan utan nära en av ändarna på brädan. Så egentligen blir det mer en hävstång än en gungbräda. Frågan är, vad händer om du trycker ner den korta ändan av gungbrädan med ljusets hastighet? Teoretiskt så borde änden på den långa delen av brädan som färdas en längre sträcka på samma tid som den korta ändan på brädan röra sig i en hastighet som överstiger ljusets hastighet och det är ju omöjligt....eller?
Tyvärr kommer ingen att ha de matematiska kunskaper som behövs för att förklara detta och många kommer att hamna i psykos över att grubbla över detta.
Å andra sidan skulle det inte finnas någon äregirighet i världen.
Pengar skulle inte betyda så mycket.
Det skulle äntligen gå att leva efter devisen "Behandla andra som du vill att dom skall behandla dig" utan att bli utnyttjad med jämna mellarum.
Ingen skulle utnyttja någon annan för sitt eget syfte
Alla skulle hjälpa varandra med glädje. För man vet ju att man kommer att få hjälp själv om man behöver.
Alla skulle ha nära till ett leende.
Alla skulle bo på en egen gård ute på landet .
Alla skulle ha en flock katter, en flock hundar och några hästar.
Alla skulle drömma om att skaffa sig getter för att kunna göra egen getost och chevré.'
Alla skulle kunna slakta och stycka sitt eget kött, hemproducerat eller "grannproducerat".
Ingen skulle jaga för sport, nöje eller tidsfördriv utan bara för sin egen försörjning.
Alla skulle älska Embretsen mer än något annat och det skulle ju ställa till problem både för mig och för henne.
Alla skulle ha ett obotligt självförtroende som gör att man inte tvekar inför att tex bygga en carport från grunden av lösvirke fast man knappt vet vad som är upp och ner eller fram och bak på en hammare.
Alla skulle älskar att lära sig nya saker. Som tex att sko hästar fast man innerst inne har en känsla av att hästar har alldeles för små hjärnor i förhållande till sin storhet och styrka.
Även om jag känner mig som en ganska komplex person så har jag insett att jag skulle inte räcka till för hela världen!
Länge leve mångfalden!!!
Vad just bloggosynk är för något kan ni läsa mer om HÄR.
Bums eget inlägg "Om alla vore som jag".
Ibland får jag akuta anfall av hybris och tänker att världen vore bra mycket bättre om jag var Diktator. Naturligvis då en trevlig diktator med humanistisk grundsyn och helt utan maktgirighet eller äregirighet!
Det känns som om det skulle kunna bli en ganska utopisk värld.
Nu ska ju inte detta inlägg handla om hur världen skulle se ut om jag bestämde utan mer om hur världen skulle se ut om alla var som jag. Då blir genast situationen en annan och en inte helt lika utopiskt scenarion målas upp!
Om alla vore som jag skulle väldigt många tillbringa sina dagar och framförallt nätter vid datorn, dricka rödvin från BiB och spela Americas Army eller Quake2 online. Det skulle bli ganska förvirrat eftersom alla skulle ha nicket Klatuu[+30]. Men en positiv sak är ju att jag äntligen skulle stå som vinnare när mappen är klar!
Andra skulle sitta på hela ryggen i soffan och sträcktitta på Firefly, Stargate Altlantis, Eureka, Dark Angel och andra SF-serier. Till det så konsumeras snabbmat och läskeblask.
Alla musiker i hela världen skulle bara spela Delta Blues. Hela tiden. Mest Robert Johnson. Användaren Deltabuestips på Youtube skulle snart bli rikare än Bill Gates av alla donationer han får och det vore helt okay för han verkar vara en trevlig prick.
Många skulle pendla mella Chamonix, Verbier och Rocky Mountain för att hitta den bästa lössnön. "Åk före ni så väntar jag där nere", "The shorter you are, the deeper the powder".
Ytterligare några skulle sitta och fundera på vad som skulle hända i följande scenario:
Du har en gungbräda. Vågpunkten sitter inte mitt på brädan utan nära en av ändarna på brädan. Så egentligen blir det mer en hävstång än en gungbräda. Frågan är, vad händer om du trycker ner den korta ändan av gungbrädan med ljusets hastighet? Teoretiskt så borde änden på den långa delen av brädan som färdas en längre sträcka på samma tid som den korta ändan på brädan röra sig i en hastighet som överstiger ljusets hastighet och det är ju omöjligt....eller?
Tyvärr kommer ingen att ha de matematiska kunskaper som behövs för att förklara detta och många kommer att hamna i psykos över att grubbla över detta.
Å andra sidan skulle det inte finnas någon äregirighet i världen.
Pengar skulle inte betyda så mycket.
Det skulle äntligen gå att leva efter devisen "Behandla andra som du vill att dom skall behandla dig" utan att bli utnyttjad med jämna mellarum.
Ingen skulle utnyttja någon annan för sitt eget syfte
Alla skulle hjälpa varandra med glädje. För man vet ju att man kommer att få hjälp själv om man behöver.
Alla skulle ha nära till ett leende.
Alla skulle bo på en egen gård ute på landet .
Alla skulle ha en flock katter, en flock hundar och några hästar.
Alla skulle drömma om att skaffa sig getter för att kunna göra egen getost och chevré.'
Alla skulle kunna slakta och stycka sitt eget kött, hemproducerat eller "grannproducerat".
Ingen skulle jaga för sport, nöje eller tidsfördriv utan bara för sin egen försörjning.
Alla skulle älska Embretsen mer än något annat och det skulle ju ställa till problem både för mig och för henne.
Alla skulle ha ett obotligt självförtroende som gör att man inte tvekar inför att tex bygga en carport från grunden av lösvirke fast man knappt vet vad som är upp och ner eller fram och bak på en hammare.
Alla skulle älskar att lära sig nya saker. Som tex att sko hästar fast man innerst inne har en känsla av att hästar har alldeles för små hjärnor i förhållande till sin storhet och styrka.
Även om jag känner mig som en ganska komplex person så har jag insett att jag skulle inte räcka till för hela världen!
Länge leve mångfalden!!!
Cambridgekuren och BMI
För dom intresserade och de andra kan jag meddela att Cambridgekuren fungerar som den skall. Vi är nu inne på tredje veckan och jag måste säga att jag är positivt överraskad.
Jag satt och bläddrade lite i en informationsbroschyr där det fanns ett diagram över BMI och jag kan med stolthet meddela att jag nu i veckan passerade gränsen för Sjuklig Fettma ner till Farligt Överviktig!
Jag surfade lite på BMI och hittade följande uppmuntrande lilla tillrop till mig och andra som ligger runt 30 i BMI:
"Din BMI är hälsofarligt. Övervikt innebär en stor hälsorisk. WHO (FN organet, Världshälsoorganisation-en) betecknar fetma som en farlig epidemi. De vanligaste sjukdomarna till följd av övervikt är diabetes typ 2, hjärt- och kärlsjukdomar samt högt blodtryck."
Nedan ett litet kort som visar hur denna fetma manifesterar sig på min kropp.
Jag ger inte mycket för BMI!
Jag satt och bläddrade lite i en informationsbroschyr där det fanns ett diagram över BMI och jag kan med stolthet meddela att jag nu i veckan passerade gränsen för Sjuklig Fettma ner till Farligt Överviktig!
Jag surfade lite på BMI och hittade följande uppmuntrande lilla tillrop till mig och andra som ligger runt 30 i BMI:
"Din BMI är hälsofarligt. Övervikt innebär en stor hälsorisk. WHO (FN organet, Världshälsoorganisation-en) betecknar fetma som en farlig epidemi. De vanligaste sjukdomarna till följd av övervikt är diabetes typ 2, hjärt- och kärlsjukdomar samt högt blodtryck."
Nedan ett litet kort som visar hur denna fetma manifesterar sig på min kropp.
Jag ger inte mycket för BMI!
Jock
Jag kom att tänka tillbaka lite på min ungdom när jag la upp kortet från nian. Det var den tiden när jag hävdade att jag inte gillade att jaga tjejer eftersom det var så svårt att hitta någon som sprang.
Jag var en en riktig sportfåne, hade jag bott i USA hade jag definierats som en typisk Jock.
På sommaren spelade jag fotboll och på vintern var det slalom och ishockey som gällde. Kommer man från hälsingland och inte väljer bandy som sin första sport så anses man lite knepig. Men jag hade tur som inte växte upp i Edsbyn i alla fall för där gick det inte ens att köpa en hockeyklubba i hela byn. De stackars missanpassade unga Edsbykillar som ville spela hockey var händvisade till Alfta eller Viksjöfors. Två metropoler mellan Bollnäs och Edsbyn.
Jag var hyfsat framgångsrik både som slalomåkare med en 8:e plats i KalleAnka-finalen i Duved som största framgång och som hockeyspelare med ett par säsonger i TV-Pucken.
Jag var och är inget geni med boll eller puck men jag har en djävla inställning och hade en outtröttlig kondition och det klarade jag mig långt på.
Polaren Pär däremot hade allt jag hade plus en gudomlig bollkänsla. Han spelade natruligtvis bandy men hans paradsport var nog ändå basket.
En gång lurade han med mig på en träning med det lokala basketlaget. Som uppvärmning joggade man runt i gympasalen med en boll och vid varje korg skulle man lägga i bollen och fortsätta. Missade man korgen fick man göra 10 armhävningar. Det var 10 korgar runt planen och efter att ha sprungit runt planen två varv hade jag gjort 190 armhävningar!
Det var min första och sista basketträning.
Eftersom jag numera bor i Edsbyn nu så vill jag bara meddela att jag minsann har ett SM-Silver i bandy! Jag har sammanlagt spelat 4 bandynmatcher i mitt liv men som sagt lyckast få ett SM-Silver.
Under gymnasietiden fick jag äran att spela i skollaget som var kvalificerade till SM-Cupen för gymnasieskolor, Prins Bertils Cup. Där spelade jag tillsammans med bland annat Hans Elis Johansson och Joe Lönngren som var riktiga kanoner i bandy. Själv fick jag vara med för att jag kunde åka skridskor riktigt fort.
Hur det var att stå i ruslinjen med alldeles för lite skydd på sig när motståndarlaget hade hörna och bara vänta på att en stor djävla Västeråsare skulle klappa i för kung och fosterland kan vi ta en annan gång.......
Jag var en en riktig sportfåne, hade jag bott i USA hade jag definierats som en typisk Jock.
På sommaren spelade jag fotboll och på vintern var det slalom och ishockey som gällde. Kommer man från hälsingland och inte väljer bandy som sin första sport så anses man lite knepig. Men jag hade tur som inte växte upp i Edsbyn i alla fall för där gick det inte ens att köpa en hockeyklubba i hela byn. De stackars missanpassade unga Edsbykillar som ville spela hockey var händvisade till Alfta eller Viksjöfors. Två metropoler mellan Bollnäs och Edsbyn.
Jag var hyfsat framgångsrik både som slalomåkare med en 8:e plats i KalleAnka-finalen i Duved som största framgång och som hockeyspelare med ett par säsonger i TV-Pucken.
Jag var och är inget geni med boll eller puck men jag har en djävla inställning och hade en outtröttlig kondition och det klarade jag mig långt på.
Polaren Pär däremot hade allt jag hade plus en gudomlig bollkänsla. Han spelade natruligtvis bandy men hans paradsport var nog ändå basket.
En gång lurade han med mig på en träning med det lokala basketlaget. Som uppvärmning joggade man runt i gympasalen med en boll och vid varje korg skulle man lägga i bollen och fortsätta. Missade man korgen fick man göra 10 armhävningar. Det var 10 korgar runt planen och efter att ha sprungit runt planen två varv hade jag gjort 190 armhävningar!
Det var min första och sista basketträning.
Eftersom jag numera bor i Edsbyn nu så vill jag bara meddela att jag minsann har ett SM-Silver i bandy! Jag har sammanlagt spelat 4 bandynmatcher i mitt liv men som sagt lyckast få ett SM-Silver.
Under gymnasietiden fick jag äran att spela i skollaget som var kvalificerade till SM-Cupen för gymnasieskolor, Prins Bertils Cup. Där spelade jag tillsammans med bland annat Hans Elis Johansson och Joe Lönngren som var riktiga kanoner i bandy. Själv fick jag vara med för att jag kunde åka skridskor riktigt fort.
Hur det var att stå i ruslinjen med alldeles för lite skydd på sig när motståndarlaget hade hörna och bara vänta på att en stor djävla Västeråsare skulle klappa i för kung och fosterland kan vi ta en annan gång.......
Redaktionellt material om hundar
Sitter och brottas lite med en text jag lovat min kära sambo att jag skulle bidra med.
Hon är redaktör för Malteserringens tidning som kommer ut en gång i kvartalet.
Vid ett svagt ögonblick lovade jag att skriva om hur det var att stå som rasrepresentant på Stora Stockholm.
Det enda jag lyckats åstakomma så här långt är detta blogginlägg.......
Men kul hade vi! Vår lilla fjant som vi hade med oss charmade alla hon träffade!
Visst är hon väl charmig våran Lizzie!
En borstad, stylad och pimpad Malteser skall se ut så här om det skall finnas någon vinstchans i ringen.
Hon är redaktör för Malteserringens tidning som kommer ut en gång i kvartalet.
Vid ett svagt ögonblick lovade jag att skriva om hur det var att stå som rasrepresentant på Stora Stockholm.
Det enda jag lyckats åstakomma så här långt är detta blogginlägg.......
Men kul hade vi! Vår lilla fjant som vi hade med oss charmade alla hon träffade!
Visst är hon väl charmig våran Lizzie!
En borstad, stylad och pimpad Malteser skall se ut så här om det skall finnas någon vinstchans i ringen.
Fortfarande myggfritt
Kylan har tagit ett rejält grepp om södra norrland och verkar inte vilja släppa taget. Temperaturen har legat någonstans mellan -25 och -15 i ett par veckor nu.
Men jag gnäller inte över det. Jag gillar faktiskt den torra härliga kylan vi har här. Det är en väsentlig skillnad mot den där äckliga fuktiga kylan som det är i till exempel Stockholm som får en att frysa in i märgen när det är -5.
Nej tacka vet jag -20 här hemma. Har man bara vett att klä sig efter vädret är det riktig härligt att gå ut. Jag älskar när man drar in luft genom näsan och känner hur det frasar när näshåren fryser till!
Fast å andra sidan gillar jag känslan av träningsvärk också så jag är väl kanske inte helt normal.
Nåväl, vissa små irritationsmoment medför ändå kylan. Ett av dom är att hästarna måste få på sig täcken innan dom släpps ut. Detta medför att jag måste kliva upp en halvtimme tidigare än om dom inte behöver kläs på innan dom ska ut i hagen. Jag gillar att ligga och dra mig lite på morgonen så visst är det lite irriterande.
Men i går när jag var upp på morgonen och kollade tempen såg jag att det bara var -7 ute!
Yes, tänkte jag. Tillbaka till sängen och dra sig lite, för nu var det äntligen blidväder.
Här uppe droppar det från taken vid -5. Vi knäpper upp skjortan och kavlar upp ärmarna vid -8.
Sambon stackaren åker till jobbet tidigare än jag. Hon ringde och sa att det kändes lite kallt ute och att termometern i bilen visade -20!
Jag kravlade mig upp ur sängen och kontrollerade termometern i köket och den visade fortfarande på moderata -7. Någonting var helt klart fel. Efter en snabb kontroll med näsan utanför dörren vilket resulterade i frasiga näshår insåg jag att det helt klart var runt -20 ute.
Vi har en sådan där digital termometer som visar inne och ute temp bland annat och jag misstänkte att det var något knas med givaren. Så jag klädde på mig och plumsade med snö upp till låren runt huset fram till givaren.
Mycket riktigt hade den ramlat ner från sin plats på väggen och hamnat ett par dec. ner i snön.
Där nere i snön var det -7 grader, uppe i luften vid väggen visade termometern efter ett par minuter -19,8. Ordningen var återställd. Det vara bara att knata ut till hästarna och börja klä på dom!
Men tänk ändå vad snön isolerar bra. En skillnad på nästa 13 grader bara för att givaren låg i snön! Man förstår ju verkligen att man skall gräva sig en bivack i om man hamnar i ett oväder på fjället.
Fast å andra sidan blir man väl inte mer död om man fryser ihjäl i -20 än om man fryser ihjäl i -7?!
Men jag gnäller inte över det. Jag gillar faktiskt den torra härliga kylan vi har här. Det är en väsentlig skillnad mot den där äckliga fuktiga kylan som det är i till exempel Stockholm som får en att frysa in i märgen när det är -5.
Nej tacka vet jag -20 här hemma. Har man bara vett att klä sig efter vädret är det riktig härligt att gå ut. Jag älskar när man drar in luft genom näsan och känner hur det frasar när näshåren fryser till!
Fast å andra sidan gillar jag känslan av träningsvärk också så jag är väl kanske inte helt normal.
Nåväl, vissa små irritationsmoment medför ändå kylan. Ett av dom är att hästarna måste få på sig täcken innan dom släpps ut. Detta medför att jag måste kliva upp en halvtimme tidigare än om dom inte behöver kläs på innan dom ska ut i hagen. Jag gillar att ligga och dra mig lite på morgonen så visst är det lite irriterande.
Men i går när jag var upp på morgonen och kollade tempen såg jag att det bara var -7 ute!
Yes, tänkte jag. Tillbaka till sängen och dra sig lite, för nu var det äntligen blidväder.
Här uppe droppar det från taken vid -5. Vi knäpper upp skjortan och kavlar upp ärmarna vid -8.
Sambon stackaren åker till jobbet tidigare än jag. Hon ringde och sa att det kändes lite kallt ute och att termometern i bilen visade -20!
Jag kravlade mig upp ur sängen och kontrollerade termometern i köket och den visade fortfarande på moderata -7. Någonting var helt klart fel. Efter en snabb kontroll med näsan utanför dörren vilket resulterade i frasiga näshår insåg jag att det helt klart var runt -20 ute.
Vi har en sådan där digital termometer som visar inne och ute temp bland annat och jag misstänkte att det var något knas med givaren. Så jag klädde på mig och plumsade med snö upp till låren runt huset fram till givaren.
Mycket riktigt hade den ramlat ner från sin plats på väggen och hamnat ett par dec. ner i snön.
Där nere i snön var det -7 grader, uppe i luften vid väggen visade termometern efter ett par minuter -19,8. Ordningen var återställd. Det vara bara att knata ut till hästarna och börja klä på dom!
Men tänk ändå vad snön isolerar bra. En skillnad på nästa 13 grader bara för att givaren låg i snön! Man förstår ju verkligen att man skall gräva sig en bivack i om man hamnar i ett oväder på fjället.
Fast å andra sidan blir man väl inte mer död om man fryser ihjäl i -20 än om man fryser ihjäl i -7?!
Inget gnäll
Jag har ju i vanliga fall ganska svårt att hitta något att gnälla över. Idag är det extra svårt eftersom jag fyllde år i går, fick två biljetter till Dylan på Globen av Sambon och en fin flaska Single Malt av döttrarna.
Att gnälla över att man är ett år närmare pension är ju inget att gnälla över utan snarare tvärt om!
Men i helgen var jag och handlade på den lokala ICA-butiken. Jag skulle kunna gnälla över att det är så djävulskt dyrt där. För några år sedan så hamnade nämnda butik på en inte så hedrande andraplats i en undersökning av Sveriges dyraste ICA-butiker. Men så blir det när det inte finns någon konkurrens att prata om.
Nu är det inte priserna som irriterade mig mest sist jag var och handlade utan en viss kategori av kunder. Det är dom där överhjälpsamma kunderna som verkligen tar en uppmaning på största möjliga allvar. Ni vet dom där som har sett skylten där det står att du skall vända streckoden på varan så det underlättar för kassapersonalen.
Det är i och för sig en lovvärd tanke för personen i kassa flyttar några hundra kilo varor under ett pass. Men nån djävla måtta fär det väl vara!?
Personen framför mig i kassakön tog lugnt och försiktigt upp varje vara från sin överfulla vagn. Vände och vred på den för att hitta streckkoden och var dessutom noga med att lägga ner varan så att streckoden inte hamnade upp och ner!
Detta resulterade natruligtvis i att den stackars tjejen i kassan fick sitta och vänta på att varorna skulle komma fram till henne, en och en, så hon snabbt kunde vända på dom och läsa av streckoden.
Att koden lästes av underifrån hade inte gått upp för den överhjälpsamma kunden. Att tjejen i kassa garanterat skulle hitta koden tre gånger så snabbt hade heller inte gått upp för honom.
Jo, kunden i fråga var en herre i medelåldern. Alltså min ålder, även om kläder, kroppsspråk och allmänt uppförande snarare förde tankarna till någon långt över pernsionsåldern.
Sådana gånger är det skönt att man inte har lätt att stressa upp sig eller bli otålig och oregerlig. Även om jag sådana gånger blir smått irriterad så stoppar jag bara in en snus, suger lite lätt på den och känner mig genast ganska så tillfreds med livet.
Att gnälla över att man är ett år närmare pension är ju inget att gnälla över utan snarare tvärt om!
Men i helgen var jag och handlade på den lokala ICA-butiken. Jag skulle kunna gnälla över att det är så djävulskt dyrt där. För några år sedan så hamnade nämnda butik på en inte så hedrande andraplats i en undersökning av Sveriges dyraste ICA-butiker. Men så blir det när det inte finns någon konkurrens att prata om.
Nu är det inte priserna som irriterade mig mest sist jag var och handlade utan en viss kategori av kunder. Det är dom där överhjälpsamma kunderna som verkligen tar en uppmaning på största möjliga allvar. Ni vet dom där som har sett skylten där det står att du skall vända streckoden på varan så det underlättar för kassapersonalen.
Det är i och för sig en lovvärd tanke för personen i kassa flyttar några hundra kilo varor under ett pass. Men nån djävla måtta fär det väl vara!?
Personen framför mig i kassakön tog lugnt och försiktigt upp varje vara från sin överfulla vagn. Vände och vred på den för att hitta streckkoden och var dessutom noga med att lägga ner varan så att streckoden inte hamnade upp och ner!
Detta resulterade natruligtvis i att den stackars tjejen i kassan fick sitta och vänta på att varorna skulle komma fram till henne, en och en, så hon snabbt kunde vända på dom och läsa av streckoden.
Att koden lästes av underifrån hade inte gått upp för den överhjälpsamma kunden. Att tjejen i kassa garanterat skulle hitta koden tre gånger så snabbt hade heller inte gått upp för honom.
Jo, kunden i fråga var en herre i medelåldern. Alltså min ålder, även om kläder, kroppsspråk och allmänt uppförande snarare förde tankarna till någon långt över pernsionsåldern.
Sådana gånger är det skönt att man inte har lätt att stressa upp sig eller bli otålig och oregerlig. Även om jag sådana gånger blir smått irriterad så stoppar jag bara in en snus, suger lite lätt på den och känner mig genast ganska så tillfreds med livet.
Allt för mina läsare
Jag har fått vissa indikationer på att ett kort som är upplagt på min älskade sambos blogg har fallit en viss ann o nym läsare på läppen.
Jag vill inte spekulera i vem läsaren kan vara men eftersom jag lätt faller för smicker så lägger jag här upp en en efterfrågad bild i något större format.
Kortet är taget någon gång under sena gymnaseitiden. Jag blir lika förundrad varje gång jag ser det.
Jag hade hår!
Det var riktigt mörkt och lockigt!
När jag ändå är på gång så lägger jag upp en bild från klassfotot i 9:an
Muschingen var där men inte så uttalad som i bilden ovan.
Men håret!
Håret!
Jag vill inte spekulera i vem läsaren kan vara men eftersom jag lätt faller för smicker så lägger jag här upp en en efterfrågad bild i något större format.
Kortet är taget någon gång under sena gymnaseitiden. Jag blir lika förundrad varje gång jag ser det.
Jag hade hår!
Det var riktigt mörkt och lockigt!
När jag ändå är på gång så lägger jag upp en bild från klassfotot i 9:an
Muschingen var där men inte så uttalad som i bilden ovan.
Men håret!
Håret!
Pupppupppupp
Satt just och formulerade ett gnällinlägg när jag var in på Sambons blogg och läste vad hon skrivit.
Allt mitt gnäll som jag ackumelerat är nu som bortblåst! Livet leker! Jag älskar allt och alla. Men mest av allt älskar jag min underbara sambo!
Allt mitt gnäll som jag ackumelerat är nu som bortblåst! Livet leker! Jag älskar allt och alla. Men mest av allt älskar jag min underbara sambo!
Till min älskade
sambo.
En av hennes största favoriter, Astrid Lindgren berättar en historia i Hylands Hörna.
Ur SVTs arkiv. En outsinlig källa till kunskap och glädje!
En av hennes största favoriter, Astrid Lindgren berättar en historia i Hylands Hörna.
Ur SVTs arkiv. En outsinlig källa till kunskap och glädje!
WOOooooHOOoooo!!!! Hårdrocksbröderna!!!!
Per och Erik Gustafsson är inte bara bröder, bådas största passion i livet är Iron Maiden. Passionen delar de även med bästa kompisen Jonas.
En klassiker!!!
Ur SVTs arkiv. En outsinlig källa till kunskap och glädje!
En klassiker!!!
Ur SVTs arkiv. En outsinlig källa till kunskap och glädje!
Hej alla barn, nu blir det barnprogram
se nu vad farbror........
Bengt tillverkar en telefon.
Ur SVTs arkiv. En outsinlig källa till kunskap och glädje!
Bengt tillverkar en telefon.
Ur SVTs arkiv. En outsinlig källa till kunskap och glädje!
