Jag tänkte på Tranor idag. Jodå, det händer att jag tänker på andra saker än konspirationsteorier, skepticism och källkritik. Och varje år runt den här tiden brukar jag tänka på Tranor. Ungefär med samma regelbundenhet som jag läser Röde Orm (nästan) varje vår.

En gång för länge sedan, när jag var ung, har jag för mig att det var väldigt ovanligt med Tranor. Det var ju som sagt väldigt länge sedan så riktigheten i mitt minne om detta kan vara felaktigt. Men jag har dryftat saken med min hustru och hon har samma minnesbild som jag. Detta höjer sannolikheten att det skall vara sant med flera hundra procent.

Ville man se en Trana då för länge sedan, varför man nu skulle vilja det, fick man åka till Hornborgarsjön. Där fanns det understundom massor av Tranor.

Nu för tiden dräller det runt Tranor på var och varannan åker, i alla fall här uppe där vi bor. Dom är vackra att se på men låter obergripligt mycket och illa.

Varför är det på detta viset då, frågar sig en vän av ordning. Är det verkligen så att Tranor har blivit vanligare på mina breddgrader? Och varför då i så fall?

Min första instinktiva tanke var att fråga Kemimannen eftersom han är den enda ornitolog jag känner.....till. Alltså, jag känner honom inte. Jag läser hans blogg och följer honom på Twitter där han sprider gläjde, förvirring, kunskap och elakheter.

Men sedan så tänkte jag:
-neeee, inte kan jag störa honom. Han håller säkert på att separera fram C2H5OH eller vad det nu är kemister gör på sin fritid. Ja, när dom inte tittar på fåglar förstås.

Apropå kemister. Visst är det lite svårt att tänka sig en kemist som "den onde vetenskapsmannen"? Det är mycket lättare att tänka sig en pratkisk fysiker i den rollen. Typ dödsstrålar, kärnkraftverk i skjulet på bakgården, laserpistoler och sådant. Fast det är klart, Mr Jekyll var väl kemist och se bara hur det gick för honom i Dr Jekyll och Mr Hyde. Så man skall aldrig säga aldrig.

Så istället för att vända mig till Kemimannen valde jag det näst bästa, Wikipedia. Där kan man läsa att Tranan ökat kraftigt i Sverige sedan mitten av 1990-talet. Men varför det är på detta viset fick jag ingen klarhet i.
Beror det på den globala uppvärmningen? Existerar ens den globala uppvärmningen? Är vi inte inne i en geologisk cykel som för oss mot en ny istid med stormsteg? Finns det inget livskraftigt alternativ till fossila bränslen? Är det den globala bilindustrin tillsammans med oljeproducerande länder (som Norge) som bromsar och hindrar forskningen för att ta fram ett "rent bränsle"?

Jaja, så är det att vara nyfiken. Man lär sig något litet och genast dyker massor av nya frågor upp.

Enligt en amerikansk studie är det tydligen så att vårt val av husdjur speglar vår personlighet. Är man lojal, social och utåtriktad har man troligtvis hund. Är man däremot filosofisk, kreativ och självständig så tenderar man att välja katt som husdjur.

Här i familjen har vi tre hundar och fyra katter. Det skulle alltså innebära att jag är lojal och filosofisk, social och kreativ, utåtriktad och självständig. I all min ödmjukhet kan jag väl erkänna att det låter som en ganska heltäckande beskrivning av mig.

Katterna har helt och hållet accepterat hundarna som en del i flocken. Hundarna däremot kan vara lite tveksamma när katterna kommer och buffar på dom för att markera hundarna tillhör dom. För visst är det så, det är katterna som äger oss och tillåter oss att ingå i deras flock.
Appropå det så har jag sett en annan beskrivning av kattmänniksor också. Lättlurad, manipulerad och på gränsen till hjärntvättad. Detta skrivet av en person som inte har mycket till övers för vare sig katter eller kattmänniskor.

Själv håller jag helt och hållet med den som skrev att ett hem utan katt är bara ett hus. 

Avslutar med ett par bilder på Jolly. Hon tillhör yngsta barnet i familjen, för en hund kan man faktiskt äga. Jolly är en lugn och harmonisk blandras, hon har bland annat Havanese och Papillion i sig.



Jolly älskar husse och bollar mest av allt.



Dessutom är hon tacksam att fota, söt som hon är.

Jahaja, nu snöar det igen! Det är inte utan att man blir lite trött på att flytta snö från ett ställe till ett annat. Men det hör ju liksom ändå till vintern. Precis som kylan och mörkret.

Jag gillar vintern lika mycket som jag gillar sommaren, hösten och våren. Varje tid har sin tjusning. Men visst har vintern sina prövningar. Det värsta är inte att skotta snö, dom höga elräkningarna eller de alltför korta glimtarna av dagsljus. Nej det värsta med vintern är katterna!

Dessa älskade husdjur som under sommarhalvåret knappt är synliga eftersom dom då är på sin eviga jakt efter råttor, sorkar, ekorrar och oförsiktiga fåglar. När dom under denna period förärar oss med ett besök rör dom sig med den självklara grace och smidighet som kommer sig av säkerheten att vara kungar och drottningar i sitt eget revir. Dom är smärta men samtidigt muskulösa, pälsen blänker och dom knycker stolt på svansen där dom kommer spatserande. När dom kommer för att gosa lite luktar dom sol och skog.

Dessa okuvliga rovdjur förvandlas under vinterhalvåret till ett pack bortskämda slashasar. Dom dräller runt huset som ett gäng utslagna tonåringar. Drar jag ut en stol för att sätta mig så nog tusan ligger det en katt där och ser förnämad ut. Går jag ut i köket kommer dom och sätter dom sig vid matskålen och tittar uppfodrande på mig, att den är full spelar ingen roll. Jag ser i ögonen på dom vad dom tänker: -Det skall vara nyupplagd mat slav, gör som du bli uppmanad!

Gracen verkar ha försvunnit, dom välter ner blomkrukor och skålar, bränner morrhår och svansar på värmeljus och den ljuva doften av sol och skog har förbytts mot lukten av parfymerad kattsand.

Dom äter och sover, sedan äter dom mer. Dom blir tjocka och slöa, pälsen förlorar en del av sin glans men dom bryr sig inte. Finns det bara mat i skålen och en plats att ligga på är dom nöjda.
Men jag är inte nöjd, ju mer dom stoppar in där fram, desto mer kommer det ut där bak. Kontot för kattsand är under vinterhalvåret astronomiskt. Dessutom måste man vara snabb att tömma kattlådorna. Våra tre hundar har utvecklat en viss fäbless för kattskit och vittjar kattlådorna så fort dom kommer åt.

Det här är Max, vår enda hankatt och en av våra två korthårskatter. Förutom Max har vi Flisan, Zelda och Mimmi.

Max har med den självklarhet som kommer sig av att vara störst lagt beslag på den bästa platsen i hela huset. Ovanpå akvariet. Där är det varmt och skönt.
Här undrar han lite surt varför jag kommer och stör mitt i hans enligt honom välförtjänta vila.

Ja alla längtar vi nog till våren just nu. Själv har jag en alldeles speciell anledning att längta. Till våren börjar förvandlingen från bortskämda slashasar till självständiga rovdjur och jag slipper tömma kattlådorna så ofta.

Kära dagbok!

Jag är trött, var uppe sent och klev upp tidigt. Hjärnan känns som utskiten äppelmos. Koffein och snus hjälper marginellt.
Huset är BF i helgen och jag tänker äta kräftor, dricka öl och somna tidigt. Hustrun som inte äter havsspindlar får bakad potatis med laxröra, hon får vitt vin och somnar nog också tidigt.

Månstrålens Mighty Miracle, malteservalpen Malte är med mig på jobbet.

Förutom att han lämnat en liten hög och ett par pölar efter sig charmar han alla på kontoret. På söndag flyttar han till sin alldeles egen matte. Malte skall bli Stockholmare och bo på Liljeholmen.

*note to self: Påminn Agneta att hon nog bör ha tofflor på sig när hon går omkring hemma eftersom Malte har utvecklat ett alldeles speciell förtjusning för tår och han har sylvassa tänder.

Nu åker vi till veterinärstationen för besiktning, vaccinering och chippning.

I morgon är det dax för denna kulls sista valp att flytta till sitt nya hem. Yrvädret går under det stolta namnet Månstrålens Lovesong of Leopold och kallas av oss för Leo.

Idag är han med husse på jobbet och passar på att riva kontoret, jag kan ju inte sitta med honom i knät hela tiden. Anledningen till att han är med på jobbet är att vi ska göra en ombesiktning hos veterinären idag, och nej, han fick ingen tvåa vid sista besiktningen men man måste ha ett färskt protokoll vid leverans.

I höstas så kom det en liten rapport som vi med glädje raljerade över. Det visade sig att våra hundar, eller snarare rasen Malteser var listade som en av de 10 eller om det var de 20 farligaste hundraserna.

För er som inte vet det så är Maltesern den ultimata sällskapshunden, framavlade genom århundraden för att vara sängvärmare. Så vi hade ganska roligt åt att den blivit listad som farlig.

Men när jag tittade igenom bilderna från i julas satt jag kaffet i halsen. Där, mitt bland bilder på julgranar, julklappar, glada barn, en bloggare som utövar yoga på den nyinköpta Wii-Fit Plus (vilket är ett inlägg för sig själv) och allmänt julmys så uppenbarade sig en bild på ett vildjur! En vertitabel best med utstående tänder och skräckinjagande uppsyn.

Är det verkligen hundar vi föder upp eller är det en maskerad Yeti?

Ja döm själva!


(obs, bilden är ett montage)

Nu läll är det på gång i alla fall!

Men innan jag talar om vad som är på gång så kanske en förklaring av uttrycket "Nu Läll" är på sin plats. Mig veterligen så är det en ytterst lokal företeelse att utrycka sig på detta sätt.

Uttrycket kan möjligtvis tänkas ha sitt geografiska ursprung i närheten av Ön i Edsbyn. Bönderna på ståplatsläkatern, alltså EIFs supporklubb Red Farmers, är kända för att skrika "NU LÄLL! när Edsbyn har hörna för att på detta sätt uttrycka sin förhoppning om att bollen på ett elegant sätt kommer att placeras i motståndarnas bur.

Men uttrycket kan även användas i andra situationer. Följande citat är hämtad från en en liten rödhårig kille i första klass när han såg ett par vuxna som betedde sig på ett för honom anmärkningsvärt sätt. För att utrycka sin förvåning och kanske förakt sa han:
-Mä! Va schlut läll!

Mitt eget användningsområde av sagda uttryck i detta inlägg kommer sig av att jag äntligen har börjat riva och skall snart återuppbygga badrummet på övervåningen i vårt lilla hus. Badrummet har under flera år stått oanvändbart på grund av ålder och förfall. Men nu skall det bli ändring på det!

Badrummet är förnärvarande rent från allt det gamla. Bidé, badkar, handfat, toalett och gammal kakel ligger i en inte så prydlig hög på gräsmattan. I helgen skall jag ge mig på att bila upp golvet och sedan är det bara resten kvar att göra.

Det jag glädjer mig mest åt är att jag i och med denna renovering hädanefter slipper göra min morgontoalett tillsammans med hundarna ute på gården varje morgon! Som situationen är idag är det för mig som karl totalt omöjligt att lyckas få tillgång till det enda badrummet vi har idag.

Så varje morgon kan man, om man råkar åka förbi vår gård, se ett gäng hundar och en sömndruckn karl irra runt på gården och pinka in revir!

Men nu läll är det snart slut på de tiderna för mig!

 

Visst älskar jag alla våra djur, men ibland ibland undrar jag om den kärleken är ömsesidig. Med jämna mellanrum  gaddar djuren ihop sig och genomför de mest briljanta kupper som helt klart planläggs under mörka nätter när jag helt ovetande ligger och sover.

Senast attacken var riktad mot mitt headset till mobilen. Jag lägger den alltid på hatthyllan i hallen när jag inte använder den. Där har den hittills varit utom räckhåll från blandrashundrarnas ivriga käftar. I morse när jag glad i hågen skulle ut och röja i ladan med en god ljudbok i öronen så mitt headset ut som ovan.

På något vis måste någon av kattungarna via ytterkläderna under natten tyst och omärkligt lyckats tagit sig upp på hatthyllan och släppt ner hörlurarna till de ivrigt väntande hundarna. Väl på golvet var hörlurarna ett lätt byte som inte visades någon som helst nåd.

Vad jag inte lyckats lista ut ännu är hur djuren fick upp hörlurarna på hatthyllan igen.

Mysteriet är under utredning.

 

Med underrubriken Born To Raise Hell!

Så!
Då är man hemkommen från en välbehövlig semester/smekmånadsresa. Även om vi bor i paradiset så är det skönt att komma bort från alla måsten som alltid hänger med när man är hemma.

Det är tur att vi har Emma som tar hand om gård och husdjur medan vi är borta. Hon har på det bästa sett skött om våra fyrbenta vänner. Allt från att mata hundar till att tagit omhand om russet som passade på att få fång medan vi var på semester.

Någonting som har känts lite tråkigt med att ha varit borta i 2 veckor är att vi har missat dessa två veckor i kattungarnas uppväxt. Jag kan lova att det har hänt en del med dom. När vi åkte var dom 6 veckor och nu är dom alltså 8 veckor.

Emma har lite kryptiskt sagt att dom "röjer runt i erat sovrum".

När vi kom hem kunde vi konstatera att detta var en ganska grov underdrift! En kvalificerad gissning hade varit att rummet bebotts av ett rockband i ett par veckor.

Blomkrukor var välta, blommor söndertuggna, tapeterna hängde i strimlor, hustruns kavaj som hänge på en stol var sönderklöst osv.

Det tog nästan en hel dag att skrapa ihop resterna av vårat fina sovrum. Men hallå, vem kan vara arg på tre underbart söta kattungar?





On drums, the cool cat Teo!



On base, the great rocker Zeke!



And finally on guitar, with someting suspicius white on his nose, Hobbe!



Born To Raise Hell!

Idag hade vi en lång "att göra"  lista som vi tänkte beta av tillsammans. För det är ju alltid roligare att göra saker tillsammans än att harva på med något alldeles själv.

Men när vi vaknade i morse efter en skön sovmorgon droppade det redan från taken och solen spred sina strålar över Målda. Så i stället för att beta av listan hämtade jag ett par Badenbaden och sedan blev vi sittande i solen mest hela dagen.

Sådana här dagar får man inte slänga bort när man bor så underbart som vi gör.

       Sambon myser i solen                      Max tar en paus från busandet och putsar sig i solen

             

    Flisan njuter också i solen                                        Lissie och Dolly håller koll

              

     Flaggstången behöver målas                        Indy är nyskodd och mår bra i solen

              

 Drar fast broddar                                                     värkar hoven

 


Kollar så skon passar                            Tills slut en bild på Indys och min bästa sida

 

LillFisen Hjördis fyller 12. (Detta är ett försök att mms-blogga)

Hästarna är väl så där nöjda med att gå ute i det här vädret!



Max däremot är väldigt nöjd över att slippa vara ute.



Fler bilder finns på FaceBook.

Själv skall jag snart ut och skotta. Jag ser det som ett träningspass så går det lite lättare. Annars känns det ganska tröstlöst att ta snö från ett ställe och flytta det till ett annat............

Vid ett svagt ögonblick lovade jag ju sambon att bidra med en liten text till Malteserringens tidning om hur det var att stå som rasrepresentant på HUND2008 och nedan är vad jag lyckats åstakomma.

Jag vill börja med att säga att jag inte är någon experternas expert på uppfödning av hundar. Jag är inte ens expert på hundar men jag har ett genuint intresse av sällskapsdjur såsom hundar och katter. Hemma har vi 5 katter som i första hand är anställda som råttfångare. Eller ska vi vara ärliga här, och det skall vi väl, så är dom hos oss för dom är så underbara, att dom håller rent på möss, sorkar och råttor är ett rent plus.

Jo, så har vi ju en liten kennel också där vi föder upp Malteser. Månstrålen heter den.

I höstas frågade sambon om jag skulle kunna tänka mig att stå i en monter på HUND2008 med henne. Eftersom jag har en osviklig tro på min egen förmåga sa jag naturligtvis ja även om jag inte fattade riktigt vad hon pratade om. Hon förklarade att vi skulle stå i Maltersrringens monter och jag fattade fortfarande inte riktigt vad hon pratade om men jag var väldig entusiastisk. Eftersom jag inte vill framstå som mindre vetande inför min sambo så frågade jag inte så mycket om vad det innebar heller utan litade som sagt på min egen förmåga.

Nu hör till saken att jag inte är helt ovan att stå på mässor och presentera en verksamhet. Jag gillar att träffa och prata med olika människor. Så jag var ganska övertygad om att denna lilla HUND2008 inte skulle vara något problem.

Oron började krypa över mig när jag långt om länge började inse att vi skulle vara Rasrepresentanter för Malteser på Sveriges största internationella hunduställning. Alltså att jag skulle fungera som ett levande uppslagsverk när det gäller frågor om tex:
Pälsvård, hur ofta måste man borsta, vilka schampon som är bäst, ska man använda balsam, måste man ha papiljotter på sin hund.
Eller frågor om motionsbehov, hur ofta måste dom gå ut, hur länge kan dom vara ensamma, kan man ha flera, är det bäst att ha två tikar, hur gamla blir dom.
Eller frågor om foder, hur ofta ska dom ha mat, vilken typ av foder är bäst, är BARF bra för Malteser, måste man ge dom kosttillskott om dom bara äter "kulor".
Eller rent generella frågor som tex om dom skäller mycket, om dom trivs med barn, har dom någon vaktinstinkt, är dom bra på sök, kan man tävla agility med dom, är det en enmanshund osv. Ja ni förstår. Tron på min egen förmåga började så sakta att svikta. Men som tur var skulle ju sambon som är uppfödare att stå brevid mig i montern. Plus att vi bestämde att ta med oss Lizzie som jag litade på skulle tala för sig själv och alla andra Malteser.

Så här i efterhand kan jag bara säga att det var bland de roligaste, trevligaste och jobbigaste helger jag har varit med om på länge. Att umgås och träffa flera tusen människor med samma intresse som en själv är en otroligt häftig upplevelse.

Förutom att prata med människor och titta i alla andra rasmontrar så var nog Rasparaden det som var roligast att vara med om. Den genomfördes i stora ringen och det var ganska så fullt på åskådarläktaren bägge dagarna. Som tema detta år kunde husse eller matte klä ut sig för att återspegla rasens ursprungsland. Det fanns många fantasifulla och roliga kostymer att förundras över. En av de bättre var husse till den Pyreneiska fårhunden som hade en riktigt autentisk herdeutstyrsel.
När ekipagen paraderade framför publiken talade speakern om vad som var specifikt för just den rasen. Hur pälsen skall se ut, vilket temperament rasen har, ursprunget osv. Vissa ekipage gjorde konster och dansade. Det var riktigt roligt att se.
När det var våran tur och speaker presenterade Malteser var jag lite nervös för hur det skulle gå för oss. Lizzie skötte sig exemplariskt och gick fot de första 7,5 meterna. Just som speakern sa att  "när Maltersern rör sig skall det se ut som om den flyyyyter eller svääävar över golvet"  så började hon springa fram och tillbaka framför mig som en vettvilling. Jag  snubblade nästan och publiken skrattade. Även om vi inte var de mest väluppfostrade ekipaget så var vi ganska charmiga.
  
Vår lilla unghund Lizze visade sig vara en perfekt representant för rasen. Hon var alltid jätteglad och ville prata med alla som gick förbi,blev överlycklig när det kom barn som ville klappa henne och skällde bara på svarta hundra som ju alltid är lite suspekta. Speciellt dom där Affenpincsher som envisades med att gå förbi hennes monter.



Men även om hjärtat och viljan finns så är hon ju bara en liten hund och fram mot sena eftermiddagen så började energin tryta.



Blir jag tillfrågad att ställa upp nästa år igen så blir svaret ett rungade JA!

Yes! Då är man fullärd då! (Not!)
I går kväll var det avslutning på Hovslagarkursen som jag så grandiost kallar den. Egentligen är namnet på kursen "Tappskokurs" men det låter så fjuttigt.

Jag tror aldrig jag lärt mig så mycket på så kort tid någon gång som under den här kursen. Från att knapp ha vetat hur en hov ser ut på undersidan och definitivt inte vetat hur den fungerar till att kunna verka hov och stråle för att få en bra vinkel och slå på en ny sko på 10 kurstillfällen. Det har varit en helvetes resa och otroligt roligt.

All heder till Olov och Lars som har hållt i kursen och med vakande öga kollat så vi har gjort rätt. Jag sänder även en tacksam tanke till travtränaren Peter Eriksson som har ställt upp med hästar att öva på. Det var modigt gjort av honom!

Nu när jag lärt mig att slå på en tappsko kanske det är dax att lära sig rida också!

Jo vi har ju 5 katter här på gården. Alla är i första hand natruligtvis anställda som råttfångare.

Nu vet jag inte om det beror på att hela råttstammen i området är utrotad eller om katterna helt har missuppfattat sin primära uppgift.
För dom är aldrig så alerta och vakna som när jag står och lagar mat.


För att inte tala om när man lägger upp kattmat i deras skålar.


Jaja, ruinerar inte katterna oss på kattmat så fixar nog de 5 hundarna det! :))

Tur att man älskar djur!