Den långa väntan
06:03 SMS från 
hustrun som talade om att hon blivit väckt och skulle få lugnande och smärtstillande för att sedan rullas ner på operation.
hustrun som talade om att hon blivit väckt och skulle få lugnande och smärtstillande för att sedan rullas ner på operation.
12:01 Samtal med uppvaket. Hustrun sover och op gick bra.
12:11 Ringer runt till släkt och vänner.
12:59 Anländer till Spine Center och sätter mig i fikarummet på avdelning 72 för att vänta på att hon vaknar.
13.55 Mobilen ringer och det är hustrun som ringer från uppvaket. Tårarna kommer.
14:07 En snäll sköterska kommer och säger att jag får komma in på uppvaket och träffa hustrun en liten stund. Tårarna kommer igen. Hon är så tapper, vacker och trött.
15:05 Sitter i fikarummet och väntar på att hustrun skall få komma in på salen.
Ja men då så.
Då är vi inloggade på Spine Center i Upplands Väsby. Ett modernt sjukhus med gratiis WiFi för patienterna. Jag är inte så där väldigt bevandrad i hur det brukar fungera på sjukhus, men jag har ju sett Scrubs så någon liten aning tror jag mig ha.
Jag har fått många av mina fördomar bekräftade. Kirurgen vi träffade var asocial och lätt nedlåtande. Helt klart en person som inte valt sitt yrke för att han gillar att träffa människor, ja om dom inte ligger nedsövda då förstås. När hustrun sa att det enda som hjälpte henne var att jag masserade henne svarade kirugen lite nedlåtande att, Nej det hjälper inte. Massage kan inte bota diskbråck eller Spinal Stenos!
Jamen det förstår väl vi också, däremot kan det ju hjälpa mot smärtan, orsakad av spända muskler, orsakad av diskbråck.
Med den arroganta attityden måste han vara en lysande kirurg och vi känner att hustrun är i kompetenta händer.
Resten av personalen vi har träffat har varit helt underbara. Mjuka, glada proffesionella tjejer och killar som helt klart har valt sitt yrke för att dom vlll jobba med och för människor.
Vi ser fram emot morgondagen med spänning och tillförsikt!
(bilden föreställer frost och är ett internt skämt)
Jag har fått många av mina fördomar bekräftade. Kirurgen vi träffade var asocial och lätt nedlåtande. Helt klart en person som inte valt sitt yrke för att han gillar att träffa människor, ja om dom inte ligger nedsövda då förstås. När hustrun sa att det enda som hjälpte henne var att jag masserade henne svarade kirugen lite nedlåtande att, Nej det hjälper inte. Massage kan inte bota diskbråck eller Spinal Stenos!
Jamen det förstår väl vi också, däremot kan det ju hjälpa mot smärtan, orsakad av spända muskler, orsakad av diskbråck.
Med den arroganta attityden måste han vara en lysande kirurg och vi känner att hustrun är i kompetenta händer.
Resten av personalen vi har träffat har varit helt underbara. Mjuka, glada proffesionella tjejer och killar som helt klart har valt sitt yrke för att dom vlll jobba med och för människor.
Vi ser fram emot morgondagen med spänning och tillförsikt!
(bilden föreställer frost och är ett internt skämt)
Det är nära nu.
Om vi skall försöka bli lite allvarliga nu.
Det är väldigt nära till det största som hänt oss under den sista tiden. Vi åker snart ner till Spine Centre i Upplands Väsby, Löwnströmska sjukhuset. Det är dax för hustruns stora operation. Hon skall bli stelopererad i ländryggen, det är de tre nedersta kotorna som är helt slut och som skall stagas upp.
Mitt jobb under veckan blir att vara stöttepelaren och försöka se till att hustrun har det så bra och tryggt hon bara kan. Vi räknar med att bli kvar på Spine Centre över helgen och när vi kommer hem blir det jag som får ta hand om hela ruljansen här hemma. Inte för att det är någon större skillnad mot hur det har varit det sista året. Hustrun har i stort sett varit sängliggande i ett år och det har fallit på min lott att sköta det mesta.
Hustrun är envis, tålmodig, tapper och stoisk (och gudomligt vacker) så hon envisas ibland med att städa, tvätta, laga mat eller gå ut med hundarna. Resultatet av det brukar bli att hon blir helt utslagen ett par dagar. Men någonstans är det värt det, jag tror att känslan av att kunna hjälpa till här hemma är viktig för henne. Även om jag tittar strängt på henne när hon är uppe och skruttar för mycket så känns det bra för henne att kunna hjälpa till.
Nu gnäller jag inte över att får göra så mycket här hemma. Mitt liv är en dans på rosor i jämnförelse med att ha en förlamande smärta i ryggen. Fast det är sant, ibland har jag kanske önskat att tonåringen kunde hjälpa till lite. Men hey, jag har fött upp två tonåringar tidigare så jag vet hur svårt det kan vara att få någon konstruktiv aktivitet från det hållet.
Men som sagt, jag gnäller inte. Inte mycket i alla fall, och inte högt.
Det är väldigt nära till det största som hänt oss under den sista tiden. Vi åker snart ner till Spine Centre i Upplands Väsby, Löwnströmska sjukhuset. Det är dax för hustruns stora operation. Hon skall bli stelopererad i ländryggen, det är de tre nedersta kotorna som är helt slut och som skall stagas upp.
Mitt jobb under veckan blir att vara stöttepelaren och försöka se till att hustrun har det så bra och tryggt hon bara kan. Vi räknar med att bli kvar på Spine Centre över helgen och när vi kommer hem blir det jag som får ta hand om hela ruljansen här hemma. Inte för att det är någon större skillnad mot hur det har varit det sista året. Hustrun har i stort sett varit sängliggande i ett år och det har fallit på min lott att sköta det mesta.
Hustrun är envis, tålmodig, tapper och stoisk (och gudomligt vacker) så hon envisas ibland med att städa, tvätta, laga mat eller gå ut med hundarna. Resultatet av det brukar bli att hon blir helt utslagen ett par dagar. Men någonstans är det värt det, jag tror att känslan av att kunna hjälpa till här hemma är viktig för henne. Även om jag tittar strängt på henne när hon är uppe och skruttar för mycket så känns det bra för henne att kunna hjälpa till.
Nu gnäller jag inte över att får göra så mycket här hemma. Mitt liv är en dans på rosor i jämnförelse med att ha en förlamande smärta i ryggen. Fast det är sant, ibland har jag kanske önskat att tonåringen kunde hjälpa till lite. Men hey, jag har fött upp två tonåringar tidigare så jag vet hur svårt det kan vara att få någon konstruktiv aktivitet från det hållet.
Men som sagt, jag gnäller inte. Inte mycket i alla fall, och inte högt.
