Om vi skall försöka bli lite allvarliga nu.

Det är väldigt nära till det största som hänt oss under den sista tiden. Vi åker snart ner till Spine Centre i Upplands Väsby, Löwnströmska sjukhuset. Det är dax för hustruns stora operation. Hon skall bli stelopererad i ländryggen, det är de tre nedersta kotorna som är helt slut och som skall stagas upp.

Mitt jobb under veckan blir att vara stöttepelaren och försöka se till att hustrun har det så bra och tryggt hon bara kan. Vi räknar med att bli kvar på Spine Centre över helgen och när vi kommer hem blir det jag som får ta hand om hela ruljansen här hemma. Inte för att det är någon större skillnad mot hur det har varit det sista året. Hustrun har i stort sett varit sängliggande i ett år och det har fallit på min lott att sköta det mesta.


Hustrun är envis, tålmodig, tapper och stoisk (och gudomligt vacker) så hon envisas ibland med att städa, tvätta, laga mat eller gå ut med hundarna. Resultatet av det brukar bli att hon blir helt utslagen ett par dagar. Men någonstans är det värt det, jag tror att känslan av att kunna hjälpa till här hemma är viktig för henne. Även om jag tittar strängt på henne när hon är uppe och skruttar för mycket så känns det bra för henne att kunna hjälpa till.

Nu gnäller jag inte över att får  göra så mycket här hemma. Mitt liv är en dans på rosor i jämnförelse med att ha en förlamande smärta i ryggen. Fast det är sant, ibland har jag kanske önskat att tonåringen kunde hjälpa till lite. Men hey, jag har fött upp två tonåringar tidigare så jag vet hur svårt det kan vara att få någon konstruktiv aktivitet från det hållet.

Men som sagt, jag gnäller inte. Inte mycket i alla fall, och inte högt.