Jag har alltid försökt att vara en stöttande förälder. Jag tror benhårt på att uppfostran i mångt och mycket innebär att bygga självförtroende, förmedla värderingar, introducera Bob Dylan osv och inte så mycket att införa disciplin.

Min mamma är nyss 83 år fyllda, hon driver en liten enskild firma för att som hon säger själv "hjälpa människor". Idag hjälper jag henne i lokalen eftersom hon väntar besök hemma, och jag har nyss pratat med henne i telefon.

Mamma: Hej Calle, hur går det?

Jag: Jodå, det är ganska lugnt. Det har varit ett par kunder här.

Mamma: Jaha, ja okay. Här är det inte fullt så bra.

Jag: Ojdå, vad har hänt mer nu då? (Hennes verkligt stora problem för närvarande är att det är strul med abonnemanget till Canal Digital)

Mamma: Jo jag skulle fram på Byn och handla och då cyklade jag omkull nere vid brevlådan, igen!

Jag: Jamen, nämen inte nu igen! Lär du dig aldrig att ta det lite lugnt?! Hur gick det då?

Mamma: (med ett tonfall som indikerade att allt är cykelns fel, alternativt vägens fel eller möjligtvis en kombination av dessa båda faktorer) Ja nu får det verkligen vara nog. Tredje gången den här sommaren. Till råga på allt så fick jag cykeln över mig och kom inte loss. Jag låg där intrasslad i cykeln, blodet strömmade från bägge benen och jag kunde inte komma loss. Jag fick ligga tills det kom en karl från Rävabergshållet som stannade och hjälpte mig.

Jag: Men, men....du har inte brutit något då i alla fall?

Mamma: Nejdå, (sedan klart indignerat) Men mina byxor är trasiga.....och blodiga!

Jag: Jamen vad skönt att du inte brutit något då i alla fall. Vill du att jag skall handla något åt dig när jag kommer hem?

Mamma: (Med ett förvånat tonfall) Neej, det hade jag inte tänkt. Varför skulle du göra det?

Jag: Ja du var ju på väg fram på Byn när du cyklade omkull och jag tänkte att...

Mamma: (Avbryter mig glatt) Jasså! Nejdå, jag gick upp och tvättade rent såren, satte på en massa plåster och cyklade ner på Byn, så det behövs inte! Men du, vi måste beställa varor när du kommer hem!

Jag: (Uppgivet) Jadå mamma, jag kommer förbi en sväng när jag kommit hem. Hejdå.


Min mamma alltså.......

Så här ser det beryktade svärdet ut.

En blogg som jag brukar läsa lite nu och då sammanfattade häromdagen mina egna tankar kring Alla Hjärtans Dag på ett mycket bättre sätt än jag själv skulle kunna formulera mig.
Så jag snor helt enkelt bloggarens ord mer eller minder rakt av.

Här kommer det.

Skit i att fira alla hjärtans dag, du hjärnslöa jasägare! Att sälla sig till fårskocken för att uppmärksamma livets romantiska sida samma dag som alla andra gör det – den dag näringslivet njuter av att du gör det – är på ett ungefär det minst romantiska du kan göra.

Alla hjärtans dag är utan konkurrens årets fantasilösaste dag. Fattar du? Att bjuda din älskling på en fotmassage den tjugonde april och hänvisa till att det var Adolf Hitlers födelsedag, plockar dig fler Amorpoäng. (Hitler hade ju fötter, eller hur? Det finns faktiskt folk som föds utan fötter och det är ledsamt. Alltså borde vi fira förekomsten av friska fötter lite oftare.)

Själv har jag aldrig varit mer förälskad än vad jag är nu, och det är värt att uppmärksamma så ofta som möjligt. Därför ska Helen få det finaste jag kan komma på till alla hjärtans dag.

Det vill säga ingenting alls. Jag respekterar henne för mycket för att ens överväga något annat.

Möjligtvis anstränger jag mig lite extra för att göra en god middag i kväll. Men hey, det gör jag nästan varje kväll!

Den sista tiden har jag haft anledning att tänka på livets förgänglighet och vad snabbt allt kan komma till ett slut. Ett oväntat dödsfall inom den närmaste vänkretsen har gjort detta till en väldigt speciell sommar.

Bland mycket mycket annat har jag funderat på hur man skall hantera den virituella delen av den avlidne. Jag tänker på eventuella bloggar, konton på diverse scociala medier som tex Facebook och andra nätverk.

Hur skall man göra? Skall man deleta bloggar och konton eller skall man låta dom vara kvar?

Personligen anser jag att man skall behålla t ex ett Facebook-konto. Min fru och jag vid flera tillfällen har gått in på personens FBsida för att titta på bilder, läst konversationer, skrattat och gråtit  men framför allt har vi mints.

Personen i fråga har lämnat ett avgrundstort hål efter sig som aldrig kan fyllas. Men hennes Facebooksida hjälper oss att minnas den glada, underfundiga och underbara person hon var.

R.I.P Marie

Var upp till Hudik idag med den älskade hustrun som äntligen hade fått en tid till magnetröntgen.

Detta fick mig att tänka på en episod som utspelade sig vid mitt eget senaste besök på Röntgen. Episoden har en viss dialektal anknytning.

Jag vikarierade som lärare under den här tiden. I väntrummet på röntenavdelningen träffade jag en av mina elever. En lite blyg, mjuk, trevlig och tillbakadragen kille.

Med sig hade han sin farmor eller mormor tror jag. Damen i fråga var väldigt pratsam och undrade vilken jag var som hade hälsat på "pöjken". Jag berättade vem jag var och hon kontrade med att dra hela den stackars pojkens sjukdomshistoria. Ju mer hon pratade desto obekvämare blev den stackars killen. Det märktes på honom att han tyckte att detta inte var någon information som hans lärare i Datakunskap behövde känna till.

Droppen kom när damen sa:
-Ja du förstår han har svagt skelett och nu har han haft besvär med en hand så nu skall han in här och rûnka den!

Då reste sig killen och gick på toa.

Yngsta dottern förfasar sig över ett foto som hon sett på någon reklamaffisch.

Men man skall inte i glashus eller hur ordspråket lyder.

Höjden av manlighet måste väl vara att få ett finger långt upp i analen!

Det är bara män som har prostata. Denna skall undersökas när man kommit en bit upp i åldern. Det borde alla män göra.

Har man problem med att få ett finger i analen är man homofob och ingen riktigt man!

Den alldeles underbara älskade hustrun och jag ligger i ett litet krig angående det här med att vara manlig. Hon tycker inte att jag skall bära min rosa skjorta för hon tycker att det ser fjolligt ut. Själv hävdar jag att det krävs en stor portion manlighet för att bära rosa skjorta.

Vi har kommit till en vapenvila, vilket innebär att jag inte använder den rosa skjortan.

Med tanke på den tydligen traumatiska uppväxten (se inlägg här nedan) har döttrarna vuxit till två fullfjädrade unga kvinnor utan alltför märkbara själsliga ärr.



De är min stolthet!

-Du är så söt! säger hustrun.



Själv funderar jag på om det inte är dax att ta fram rakhyveln igen. Sist jag gjorde det var visst i mitten av oktober.

Fick ett mms från Den Ömsinte Dottern häromdagen. Hennes sinnenstämmning var väl just i den stunden kanske inte direkt ömsint utan snarare ganska bitsk och krävande.

Hon krävde ett omedelbart klargörande angående våra intentioner och tankar gällande frisyrerna i nedanstående fotografi.


(Den ömsinte dottern till vänster och hennes hårt prövade storasyster till höger)

Det framgick tydligt av meddelandet att döttrarna på inget sätt var nöjda med hur vi som föräldrar lyckats som hårstylister. Faktum var att hon var så pass upprörd över frisyrerna, att dom märkligt överdimensionerade haklapparna inte ens nämndes.

Nåväl, jag förklarade på mitt vanliga pedagogiska sätt att anledningen till hennes präktiga Mullet berodde på att jag djupt inom mig vid denna tidpunkt närde en förhoppning om hon skulle bli en framstående hockesspelare. Angående den hårt prövade storasysterns något märkliga pottfrisyr berodde den helt enklet på att hon var vad man kan kalla en "late bloomer" vad det gällde hårväxt. Hon hade helt enklet inte så mycket att jobba med.

Denna förklaring godtogs inte. En del hårda ord yttrades om min förmåga att på ett adekvat sätt främja mina döttrars självkänsla. Tanken framfördes att mitt motiv på något sätt måste ha varit att avskärma döttrarna från mänskligt umgänge genom att förse dom med frisyrer som på ett effektivt sätt stötte bort alla personer som såg dom.

Med sedvanlig känsla för nyanser läste jag mellan raderna och insåg att här måste jag på något vis släta över denna frisyrblunder annars skulle det ta lång tid innan döttrarna kunde tänka sig att bevärdiga oss med ett besök uppe i de hälsingska skogarna.

Nu var goda råd dyra och jag tog till det som alltid funkar. Smicker.

Jag sa att det dom förlorade i hårstylepoäng tog dom med råge igen på sin medfödda (fadersärvda?) charm. Med detta nöjde hon sig.

Det är inte alltid så lätt att vara far till två döttrar.

Nyss  fyllda trettioarton så är det kanske dax att börja reflektera över sitt liv. Någonstans måste jag väl acceptera att jag, om än under ljudliga protester, har nått vad som kallas Medelåldern.

Rent krasst så har jag varit medelålders ganska så länge men idag gick det upp för mig med all önskvärd tydlighet.

Hustrun och jag åkte ner till Civilisationen a.k.a Sollentuna för att gå på utvecklingssamtal och hämta upp lillgrabben som bor hos sin pappa. Efter 10 min i bilen var jag dödligt trött på skvalmusiken som RixFM dränker sina lyssnare med och rattade in P1 istället.
Precis lagom för att höra Radiopsykologen.
-Oh, det här är bra! Sa jag till hustrun och berättade om ett avsnitt av programmet jag lyssnat på tidigare.
-Och sedan blir det Vetenskapsmagasinet, sa jag glatt till hustrun som vid det här laget började se väldigt skeptiskt ut.

-Men nu tror jag väl min lilla gubbe, sa hustrun, har du blivit så gammal att du lyssnar på P1!

Hon klappade mig lite medlidsamt på armen och gav mig en kärleksfull kyss på kinden.

-Jag älskar dig ändå, sa hon!

Det är alltid så här vid den här tiden på året. Det är flera månader kvar tills hon själv fyller trettioarton.


(bilden kommer från fotosidan.se)

-Ja, men det växer snart ut igen! Var hustruns kommentar till min nya frisyr.

Under mitt 47 år långa och stundom ganska så händelsrika liv har det vid ett par tillfällen hänt att jag har drabbats av tillfällig sinnesförvirring. Om besluten som kommit av detta tillstånd har varit baserat på helt egen vilja eller viss påtryckning från yttre krafter låter jag vara osagt.

Beslutet i fråga har i alla fall varit att jag med rak rygg, fast vilja och mod i blick bestämt mig för att sluta snusa! Nu är det ju faktiskt världens lättaste sak att sluta snusa. Det svåra är att inte börja igen.

Första gången jag gjorde ett allvarligt försök att sluta snusa använde jag sockerfritt tuggummi som substitut och det var då jag upptäckte att Xylitol och min mage inte är kompatibla med varandra. Följden av detta blev att jag utvecklade en imponerande uppsättning käkmuskler och ett aldrig sinande behov att uppsöka toa.
Så valet mellan att snusa och att springa på toa med diarré 5 gånger om dagen var ganska enkel. Valet föll på "En dosa Grov tack!"

Andra gången jag bestämt mig för att sluta höll på att ta ände med förskräckelse. Mina intentioner var rena och klara som källvatten. Nu var det dax att sluta med detta fördärv! Det var dax att stå upp för mig själv och visa omvärlden att jag respekterar min kropp. Det var dax att med vilja och handling visa att jag är den sunda renlevnadsman som jag ser ut att vara (?).
Vad som hände var att jag efter en vecka var så lättretlig, ilsken, förbannad och otrevlig att mina arbetskamrater och chef var rädda för mig! Det fick mig att omvärdera beslutet att sluta snusa. Jag är ju den där killen som hanterar stress bättre än de flesta och som kan få alla runt omkring mig att må bra. Så resultatet blev att jag gick tillbaka till dosan.

Denna upplevelse fick mig att börja tänka lite på vem jag är. Förutom att vara en stresstålig "feel good guy" är jag ju också en stabil, trygg och  säker norrlänning. Och vad är väl en stabil, trygg och säker norrlänning utan en rejäl prilla under läppen?
Blott intet är mitt svar! Någon klok tänkare sa att "Kyssa en karl utan snus och som att kyssa en spädkalv i rumpan!"

Jag har gjort ytterligare en ärlig och faktiskt ganska framgångsrik ansats att sluta snusa. Men den gången fuskade jag å det grövsta. I stället för att snusa tuggade jag nikotintugummin. Det funkar förvårnandsvärt bra om man bortser från den ihållande och störande hickan som jag drabbades av. Och vill man se så där riktigt trygg och norrländsk ut kan man alltid peta upp tuggumit under läppen. Men som sagt, lite fusk är det väl, för nikotinet får man ju i sig i alla fall.
Nu råkade jag ut för en tillfällig ekonomisk svacka just vid detta tillfälle och eftersom det är dubbelt så dyrt med Nikotinell som med snus gick jag tillbaka till dosan igen.

Och där är vi nu.

Så här i retroperspektiv ser jag att den gånger jag försökt slutat snusat har sammafallit med de gånger jag har påbörjat nya förhållanden. Jag drar inga parralleler med det, för  "att kyssa en man utan snus är som att kyssa en spädkalv i rumpan". Fast det är klart, om att kyssa en man MED snus är som att kyssa en nyskiten tjur i rumpan kanske spädkalven är att föredra?

Nåväl, nu sitter jag här i förtältet på Löttorps Camping. Med en prilla under läppen, ett glas Shiraz bredvid mig och världens underbaraste hustru i husvagnen bakom mig. (Denna fantastiska kvinna säger inget om mitt snusande så länge jag håller mig till påsar). Osökt kommer jag att tänka på det här med identitet. Jag har snusat så länge så det är en del av mig att snusa, jag är en säker, trygg och stabil norrlänning och vi snusar.

Men!

Jag har varit Carl-Adam Lindberg mycket längre än jag har snusat. Mitt namn bär en större del av min identitet än snusandet. Och nu är jag sedan en vecka Carl-Adam Embretsen! Jag är otroligt stolt över att bära detta efternamn och jag är inte en annorlunda människa nu än innan jag gifte mig förutom att jag är lyckligare. Identiteten sitter inte i namnet eller i snusandet utan i den personliga tryggheten.

Så kanske det är dax att sluta snusa på riktigt nu?!

Ja det kan man lugnt påstå!

Just nu sitter jag på Löttorps Camping på Öland med en galet dåligt internetuppkoppling. Den sista veckan har varit ganska så hektisk och mycket vatten, eller snarare regn har runnit under broarna.

Det största som har hänt är naturligtvis att min älskade sambo och jag gifte oss lördagen den 4 Juli. En fantastisk dag med lagom många gäster där vi ordnade allt själva. Vi tog hand om allt, från bröllopsbuketten som fru Embretsen konstfullt designade med "köftasblommor" och blommor från Målda,  till maten som jag slavade med i ett par dagar och som avnjöts på den lyckade festen.



Kyssen på Kyrktrappan.



Döttrarna var tänor. Från vänster till höger, min dotter Carolina (som kom ända frrån Spanien för att vara med), Fru Embretsen, min dotter Johanna och slutligen Fru Embretsens dotter Linnea.

'

Marsalkarna består av själsfränden Göran, Fru Embretsens son Mattias och äldsta vännen Lars.



Skickar upp en bild från svensexan där jag på något sätt  blev upplurad i manegen på Furuvik för att inför 250 internationella konferensdeltagare göra bort mig på gitarr.

Mer om detta senare!

Jag uppmanade i mitt förra inlägg att ni skall dricka vatten vilket är nödvändigt i denna värme. Såväl som för folk som för fä. Tyvärr har det här på Målda tillstött vissa komplikationer när det gäller att fylla på vätskedepåerna.

I går förmiddags satte jag på vattenslangen för att fylla på vatten till hästarna. Sedan satt jag igång med gräsmattan och diverse andra bestyr.

När den blivande hustrun på eftermiddagen skulle sätta igång diskmaskinen ville den inte starta som den skulle. Efter avancerad felsökning framkom att diskmaskinen inte matade fram något vatten.

Den underbara blivande hustrun frågade med viss skärpa i rösten om jag vattnat hästarna och om jag i så fall hade kommit ihåg att stänga av vattenkran efter mig.
Jag svarade jakande på den första frågan och slokörad nekande på den andra frågan.

Resultatet av denna fadäs är att våran brunn blev snustorr!

I denna värme fylls vattnet på efter ett dygn ungefär och vatten finns ju annorstädes att tillgå, men lite struligt är det minsann utan vatten i kran.

Drick öl!

Den yngsta dottern har varit och hälsat på några dagar.  Hon har länge yrat om att hon skall skaffa sig en ny tatuering och vi har väl varit så där lagom entusiastiska till denna ide.

Jag har med långa förmaningstal försökt att påtala det coola i att han en liten och diskret tatuering, men utan större framgång. Det är inte mycket med den dottern som är litet och diskret.
Så i lördags hade hon beställt tid för att ännu en gång sätta ett outplånligt spår i sitt skinn.
Jag frågade om hon skulle till Schröder som hon har gått hos tidigare. Men nehejdå!

-Nej du vet, det är en kille som tidigare har jobbat  på en salong som tatuerare, men nu tar han emot folk hemma! 

Jahaja tänkte jag. Varför jobbar inte han kvar på salongen då? Säkert knarkproblem eller nåt, man vet ju hur tatuerare brukar se ut..........
För mitt inre öga såg jag en skitig mörk lägenhet. I det mörkaste och skitigaste hörnet sitter det en mager, striphårig darrhänt stackare med ciggen i ena mungipan och en spruta slarvigt slängt på golvet brevid sig.

Hur det egentligen såg ut i lägenheten vet jag inte men så här blev resultatet i alla fall. Inte litet och inte diskret. Men vad mitt otränade öga kan se så är det en riktigt bra gjord tatuering.



Om jag är måttligt förtjust i motivet så är det bara en mild västanvind mot vad den djupt katolskt religiösa farmodern kommer att tycka!

Idag är det alldeles tomt  i huvudet, (som vanligt då skulle vissa av mina vänner säga). Jag har inget vettigt att skriva om men det kliar i fingrarna. Så jag sträcker mig efter min livboj, min räddare nöden, den outtömliga källan till historier, med andra ord min styvfar Olle.

Jag skulle kunna skriva om när han nästan dog av arsenikförgiftning eller när snålheten bedrog visheten. Historien om löftet att vid pension åka ner till Stockholm och pinka i korridoren på Skolverket är  också ganska bra, för att inte tala om när han hade sju döda bromsar på ryggen och varför dom var döda. En smått otrolig historia är den om hur det kommer sig  att  Etiopiens sista Kejsare Haile Selassies uppstoppade lejon drogs runt på hjul som kom från Olles yngste sons spjälsäng.

Men idag tror jag att vi drar historien om när han spottade på golvet i kollegierummet.

Olle gillade att imponera på eleverna genom olika tilltag och upptåg. Ett av hans paradnummer under kemilektionerna  var att spruta eld. Då drog han ner mörkläggningsgardinerna och sa att dom skulle titta på en film, gick in bland kemikalerna och tog en munfull fotogen. Sedan gick ut till katedern där han tog bunsenbrännaren som stod på och blåste ut en stor eldsflamma ut mot eleverna. Som lycklast blev han när skrik och skratt följde hans tilltag.

På den tiden så var det alltid luciafirande i kollegierummet den 13 dec. Innan lektionerna började på morgonen kom ett luciatåg och gjorde ett framträdande för lärarna. Olle kom ett år på den geniala idén att liva upp luciatåget lite. Vad kunde passa bättre tillsammans med elever med ljus i hår än en eldsprutande lärare? I Olles tycket, ingenting!

Så straxt innan luciatåget skulle komma sprang Olle upp till kemisalen och tog en rejäl klunk fotogen och skyndade sig ner till kollegierummet. När han kom ner hade luciatåget precis skridit in och ställd upp sig under skön stämmsång.

Då var det dax för Olles entré. Med kraft slet han upp dörren, ljuset från korridoren lyste bakirån upp  upp hans imponerande lekamen  med ett smått magiskt sken. Luciatåget kom av sig lite och Olle gick med bestämda steg in och ställde sig mitt på golvet. Där tände dramatiskt en tändsticka som han höll upp framför ansiktet och blåste under stort frustande ut all fotogen han hade i munnen.

Tyvärr hade han haft fotogenen i munnen lite för länge så den hade blivit utblandad med saliv. Därför antändes inte den inte som tänkt och det smått pinsamma resultatet av denna imponerande demostration blev bara en stor illaluktande fläck  på mattan.

Lärare och luciatåg tittade förvånat på Olle. Olle tittade förvånat på fläcken. Därefter gjorde han det enda rätta, han flydde fältet!

Ibland gick det inte alltid som Olle tänkt sig, men en bra historia blev det i alla fall.

Mamma Alice är som jag har påpekat tidigare en alldeles särskilt speciell mamma och det finns många historier att berätta om henne.

Men en person står i en klass för sig när det gäller att generera anekdoter och det är hennes livs kärlek och min styvfar Olle.

  
Olle Palm, en av Torsbergsskolans populäraste lärare. Sträng men rättvis och med en underfundig humor som kanske inte alltid uppskattades hos alla elever. För några år sedan träffade jag en kille som är jämnårig med mig och som haft Olle i matematik. Han beklagade sig över att han fått poängavdrag på en skrivning. Även om han producerat rätt svar hade han fått poängavdrag på grund av att lösningen på talet "ej var estetiskt tilltalande"! En typisk kommentar från Olle.

En av Olles stora passioner var ost. Han älskade ost och åt all sorts ost så fort han fick tillfälle.

En sommar hade Olle och Alice bilat ner till Österrike med husvagn för att vandra i alperna. Där hade Alice köpt en hel tårta brieost på ca: 1,5 kg. Tårtan var uppdelad i mindre trekanter på ca 150 gram och varje bit var inslagen i folie.

När dom kom hem från sin resa gömde Alice osten i matkällaren för att plockas fram vid något festligt tillfälle. Där blev den liggande. Efter ungefär 6 månader kom Alice ner i matkällaren och kände en ganska skarp lukt. Hon tänkte i sitt stilla sinne att "det kan väl inte vara osten från österrike?" För att kontrollera saken tar hon upp osten till köket.

Hon öppnar locket på osten tar fram en av bitarna och känner att den är alldeles mjuk. Försiktigt tar hon bort folien och öppnar den.
Ut kryllar massvis med vita små maskar! Det finns ingen ost kvar utan allt som finns är dessa små krälande maskar som sprider sig över köksbordet!

Här ändrar vi fokus lite i historien.

Jag sitter inne i mitt rum som ligger på samma våningsplan som köket. Olle är uppe på sitt kontor på övervåning, och Alice är alltså i köket.

Helt plötsligt hör vi ett illvrål från köket!

"IIIIIIIIHHHHHH.. HJÄÄÄÄLP.....OLLEOLLLEOLLLE!"

Jag rusar upp från sängen för att springa in till köket. Samtidigt hör jag hur Olle rusar nerför trappan. Som två hundrameterslöpare på steroider  spurtar vi sida vid sida in till köket.

När vi kommer in i köket kastar Olle en snabb blick på köksbordet och registrerar på ett ögonblick vad som har hänt. Utan att nämnvärt minska fart gör han en dubbel stegisättning som skulle ha imponerat på gamle handbollscoachen Bengan och slänger sig ner till lådan under spisen där vi förvarade hårdbrödet. Med ett snabbt dubbelhandsgrepp sliter han upp lådan, tar fram en brödkaka och rusar fram till köksbordet.

Där skrapar han resolut ner alla maskar från bordet till brödskivan, smetar ut maskarna med handflatan och äter nöjt upp smörgåsen!

Alice och jag står som förstenade med öppna munnar och får inte fram ett ord. Olle tittar oförstående på oss och säger tillslut. "Jamen det är ju bara ost i dom där maskarna, jättegott!"

Under den följande veckan åt han upp hela "osten".

Så mycket  älskade Olle ost.