Min mamma är nyss 83 år fyllda, hon driver en liten enskild firma för att som hon säger själv "hjälpa människor". Idag hjälper jag henne i lokalen eftersom hon väntar besök hemma, och jag har nyss pratat med henne i telefon.

Mamma: Hej Calle, hur går det?

Jag: Jodå, det är ganska lugnt. Det har varit ett par kunder här.

Mamma: Jaha, ja okay. Här är det inte fullt så bra.

Jag: Ojdå, vad har hänt mer nu då? (Hennes verkligt stora problem för närvarande är att det är strul med abonnemanget till Canal Digital)

Mamma: Jo jag skulle fram på Byn och handla och då cyklade jag omkull nere vid brevlådan, igen!

Jag: Jamen, nämen inte nu igen! Lär du dig aldrig att ta det lite lugnt?! Hur gick det då?

Mamma: (med ett tonfall som indikerade att allt är cykelns fel, alternativt vägens fel eller möjligtvis en kombination av dessa båda faktorer) Ja nu får det verkligen vara nog. Tredje gången den här sommaren. Till råga på allt så fick jag cykeln över mig och kom inte loss. Jag låg där intrasslad i cykeln, blodet strömmade från bägge benen och jag kunde inte komma loss. Jag fick ligga tills det kom en karl från Rävabergshållet som stannade och hjälpte mig.

Jag: Men, men....du har inte brutit något då i alla fall?

Mamma: Nejdå, (sedan klart indignerat) Men mina byxor är trasiga.....och blodiga!

Jag: Jamen vad skönt att du inte brutit något då i alla fall. Vill du att jag skall handla något åt dig när jag kommer hem?

Mamma: (Med ett förvånat tonfall) Neej, det hade jag inte tänkt. Varför skulle du göra det?

Jag: Ja du var ju på väg fram på Byn när du cyklade omkull och jag tänkte att...

Mamma: (Avbryter mig glatt) Jasså! Nejdå, jag gick upp och tvättade rent såren, satte på en massa plåster och cyklade ner på Byn, så det behövs inte! Men du, vi måste beställa varor när du kommer hem!

Jag: (Uppgivet) Jadå mamma, jag kommer förbi en sväng när jag kommit hem. Hejdå.


Min mamma alltså.......