Var upp till Hudik idag med den älskade hustrun som äntligen hade fått en tid till magnetröntgen.

Detta fick mig att tänka på en episod som utspelade sig vid mitt eget senaste besök på Röntgen. Episoden har en viss dialektal anknytning.

Jag vikarierade som lärare under den här tiden. I väntrummet på röntenavdelningen träffade jag en av mina elever. En lite blyg, mjuk, trevlig och tillbakadragen kille.

Med sig hade han sin farmor eller mormor tror jag. Damen i fråga var väldigt pratsam och undrade vilken jag var som hade hälsat på "pöjken". Jag berättade vem jag var och hon kontrade med att dra hela den stackars pojkens sjukdomshistoria. Ju mer hon pratade desto obekvämare blev den stackars killen. Det märktes på honom att han tyckte att detta inte var någon information som hans lärare i Datakunskap behövde känna till.

Droppen kom när damen sa:
-Ja du förstår han har svagt skelett och nu har han haft besvär med en hand så nu skall han in här och rûnka den!

Då reste sig killen och gick på toa.