Mamma Alice är som jag har påpekat tidigare en alldeles särskilt speciell mamma och det finns många historier att berätta om henne.

Men en person står i en klass för sig när det gäller att generera anekdoter och det är hennes livs kärlek och min styvfar Olle.

  
Olle Palm, en av Torsbergsskolans populäraste lärare. Sträng men rättvis och med en underfundig humor som kanske inte alltid uppskattades hos alla elever. För några år sedan träffade jag en kille som är jämnårig med mig och som haft Olle i matematik. Han beklagade sig över att han fått poängavdrag på en skrivning. Även om han producerat rätt svar hade han fått poängavdrag på grund av att lösningen på talet "ej var estetiskt tilltalande"! En typisk kommentar från Olle.

En av Olles stora passioner var ost. Han älskade ost och åt all sorts ost så fort han fick tillfälle.

En sommar hade Olle och Alice bilat ner till Österrike med husvagn för att vandra i alperna. Där hade Alice köpt en hel tårta brieost på ca: 1,5 kg. Tårtan var uppdelad i mindre trekanter på ca 150 gram och varje bit var inslagen i folie.

När dom kom hem från sin resa gömde Alice osten i matkällaren för att plockas fram vid något festligt tillfälle. Där blev den liggande. Efter ungefär 6 månader kom Alice ner i matkällaren och kände en ganska skarp lukt. Hon tänkte i sitt stilla sinne att "det kan väl inte vara osten från österrike?" För att kontrollera saken tar hon upp osten till köket.

Hon öppnar locket på osten tar fram en av bitarna och känner att den är alldeles mjuk. Försiktigt tar hon bort folien och öppnar den.
Ut kryllar massvis med vita små maskar! Det finns ingen ost kvar utan allt som finns är dessa små krälande maskar som sprider sig över köksbordet!

Här ändrar vi fokus lite i historien.

Jag sitter inne i mitt rum som ligger på samma våningsplan som köket. Olle är uppe på sitt kontor på övervåning, och Alice är alltså i köket.

Helt plötsligt hör vi ett illvrål från köket!

"IIIIIIIIHHHHHH.. HJÄÄÄÄLP.....OLLEOLLLEOLLLE!"

Jag rusar upp från sängen för att springa in till köket. Samtidigt hör jag hur Olle rusar nerför trappan. Som två hundrameterslöpare på steroider  spurtar vi sida vid sida in till köket.

När vi kommer in i köket kastar Olle en snabb blick på köksbordet och registrerar på ett ögonblick vad som har hänt. Utan att nämnvärt minska fart gör han en dubbel stegisättning som skulle ha imponerat på gamle handbollscoachen Bengan och slänger sig ner till lådan under spisen där vi förvarade hårdbrödet. Med ett snabbt dubbelhandsgrepp sliter han upp lådan, tar fram en brödkaka och rusar fram till köksbordet.

Där skrapar han resolut ner alla maskar från bordet till brödskivan, smetar ut maskarna med handflatan och äter nöjt upp smörgåsen!

Alice och jag står som förstenade med öppna munnar och får inte fram ett ord. Olle tittar oförstående på oss och säger tillslut. "Jamen det är ju bara ost i dom där maskarna, jättegott!"

Under den följande veckan åt han upp hela "osten".

Så mycket  älskade Olle ost.