Under mitt 47 år långa och stundom ganska så händelsrika liv har det vid ett par tillfällen hänt att jag har drabbats av tillfällig sinnesförvirring. Om besluten som kommit av detta tillstånd har varit baserat på helt egen vilja eller viss påtryckning från yttre krafter låter jag vara osagt.

Beslutet i fråga har i alla fall varit att jag med rak rygg, fast vilja och mod i blick bestämt mig för att sluta snusa! Nu är det ju faktiskt världens lättaste sak att sluta snusa. Det svåra är att inte börja igen.

Första gången jag gjorde ett allvarligt försök att sluta snusa använde jag sockerfritt tuggummi som substitut och det var då jag upptäckte att Xylitol och min mage inte är kompatibla med varandra. Följden av detta blev att jag utvecklade en imponerande uppsättning käkmuskler och ett aldrig sinande behov att uppsöka toa.
Så valet mellan att snusa och att springa på toa med diarré 5 gånger om dagen var ganska enkel. Valet föll på "En dosa Grov tack!"

Andra gången jag bestämt mig för att sluta höll på att ta ände med förskräckelse. Mina intentioner var rena och klara som källvatten. Nu var det dax att sluta med detta fördärv! Det var dax att stå upp för mig själv och visa omvärlden att jag respekterar min kropp. Det var dax att med vilja och handling visa att jag är den sunda renlevnadsman som jag ser ut att vara (?).
Vad som hände var att jag efter en vecka var så lättretlig, ilsken, förbannad och otrevlig att mina arbetskamrater och chef var rädda för mig! Det fick mig att omvärdera beslutet att sluta snusa. Jag är ju den där killen som hanterar stress bättre än de flesta och som kan få alla runt omkring mig att må bra. Så resultatet blev att jag gick tillbaka till dosan.

Denna upplevelse fick mig att börja tänka lite på vem jag är. Förutom att vara en stresstålig "feel good guy" är jag ju också en stabil, trygg och  säker norrlänning. Och vad är väl en stabil, trygg och säker norrlänning utan en rejäl prilla under läppen?
Blott intet är mitt svar! Någon klok tänkare sa att "Kyssa en karl utan snus och som att kyssa en spädkalv i rumpan!"

Jag har gjort ytterligare en ärlig och faktiskt ganska framgångsrik ansats att sluta snusa. Men den gången fuskade jag å det grövsta. I stället för att snusa tuggade jag nikotintugummin. Det funkar förvårnandsvärt bra om man bortser från den ihållande och störande hickan som jag drabbades av. Och vill man se så där riktigt trygg och norrländsk ut kan man alltid peta upp tuggumit under läppen. Men som sagt, lite fusk är det väl, för nikotinet får man ju i sig i alla fall.
Nu råkade jag ut för en tillfällig ekonomisk svacka just vid detta tillfälle och eftersom det är dubbelt så dyrt med Nikotinell som med snus gick jag tillbaka till dosan igen.

Och där är vi nu.

Så här i retroperspektiv ser jag att den gånger jag försökt slutat snusat har sammafallit med de gånger jag har påbörjat nya förhållanden. Jag drar inga parralleler med det, för  "att kyssa en man utan snus är som att kyssa en spädkalv i rumpan". Fast det är klart, om att kyssa en man MED snus är som att kyssa en nyskiten tjur i rumpan kanske spädkalven är att föredra?

Nåväl, nu sitter jag här i förtältet på Löttorps Camping. Med en prilla under läppen, ett glas Shiraz bredvid mig och världens underbaraste hustru i husvagnen bakom mig. (Denna fantastiska kvinna säger inget om mitt snusande så länge jag håller mig till påsar). Osökt kommer jag att tänka på det här med identitet. Jag har snusat så länge så det är en del av mig att snusa, jag är en säker, trygg och stabil norrlänning och vi snusar.

Men!

Jag har varit Carl-Adam Lindberg mycket längre än jag har snusat. Mitt namn bär en större del av min identitet än snusandet. Och nu är jag sedan en vecka Carl-Adam Embretsen! Jag är otroligt stolt över att bära detta efternamn och jag är inte en annorlunda människa nu än innan jag gifte mig förutom att jag är lyckligare. Identiteten sitter inte i namnet eller i snusandet utan i den personliga tryggheten.

Så kanske det är dax att sluta snusa på riktigt nu?!