Fick ett mms från Den Ömsinte Dottern häromdagen. Hennes sinnenstämmning var väl just i den stunden kanske inte direkt ömsint utan snarare ganska bitsk och krävande.

Hon krävde ett omedelbart klargörande angående våra intentioner och tankar gällande frisyrerna i nedanstående fotografi.


(Den ömsinte dottern till vänster och hennes hårt prövade storasyster till höger)

Det framgick tydligt av meddelandet att döttrarna på inget sätt var nöjda med hur vi som föräldrar lyckats som hårstylister. Faktum var att hon var så pass upprörd över frisyrerna, att dom märkligt överdimensionerade haklapparna inte ens nämndes.

Nåväl, jag förklarade på mitt vanliga pedagogiska sätt att anledningen till hennes präktiga Mullet berodde på att jag djupt inom mig vid denna tidpunkt närde en förhoppning om hon skulle bli en framstående hockesspelare. Angående den hårt prövade storasysterns något märkliga pottfrisyr berodde den helt enklet på att hon var vad man kan kalla en "late bloomer" vad det gällde hårväxt. Hon hade helt enklet inte så mycket att jobba med.

Denna förklaring godtogs inte. En del hårda ord yttrades om min förmåga att på ett adekvat sätt främja mina döttrars självkänsla. Tanken framfördes att mitt motiv på något sätt måste ha varit att avskärma döttrarna från mänskligt umgänge genom att förse dom med frisyrer som på ett effektivt sätt stötte bort alla personer som såg dom.

Med sedvanlig känsla för nyanser läste jag mellan raderna och insåg att här måste jag på något vis släta över denna frisyrblunder annars skulle det ta lång tid innan döttrarna kunde tänka sig att bevärdiga oss med ett besök uppe i de hälsingska skogarna.

Nu var goda råd dyra och jag tog till det som alltid funkar. Smicker.

Jag sa att det dom förlorade i hårstylepoäng tog dom med råge igen på sin medfödda (fadersärvda?) charm. Med detta nöjde hon sig.

Det är inte alltid så lätt att vara far till två döttrar.