Jahaja, nu snöar det igen! Det är inte utan att man blir lite trött på att flytta snö från ett ställe till ett annat. Men det hör ju liksom ändå till vintern. Precis som kylan och mörkret.

Jag gillar vintern lika mycket som jag gillar sommaren, hösten och våren. Varje tid har sin tjusning. Men visst har vintern sina prövningar. Det värsta är inte att skotta snö, dom höga elräkningarna eller de alltför korta glimtarna av dagsljus. Nej det värsta med vintern är katterna!

Dessa älskade husdjur som under sommarhalvåret knappt är synliga eftersom dom då är på sin eviga jakt efter råttor, sorkar, ekorrar och oförsiktiga fåglar. När dom under denna period förärar oss med ett besök rör dom sig med den självklara grace och smidighet som kommer sig av säkerheten att vara kungar och drottningar i sitt eget revir. Dom är smärta men samtidigt muskulösa, pälsen blänker och dom knycker stolt på svansen där dom kommer spatserande. När dom kommer för att gosa lite luktar dom sol och skog.

Dessa okuvliga rovdjur förvandlas under vinterhalvåret till ett pack bortskämda slashasar. Dom dräller runt huset som ett gäng utslagna tonåringar. Drar jag ut en stol för att sätta mig så nog tusan ligger det en katt där och ser förnämad ut. Går jag ut i köket kommer dom och sätter dom sig vid matskålen och tittar uppfodrande på mig, att den är full spelar ingen roll. Jag ser i ögonen på dom vad dom tänker: -Det skall vara nyupplagd mat slav, gör som du bli uppmanad!

Gracen verkar ha försvunnit, dom välter ner blomkrukor och skålar, bränner morrhår och svansar på värmeljus och den ljuva doften av sol och skog har förbytts mot lukten av parfymerad kattsand.

Dom äter och sover, sedan äter dom mer. Dom blir tjocka och slöa, pälsen förlorar en del av sin glans men dom bryr sig inte. Finns det bara mat i skålen och en plats att ligga på är dom nöjda.
Men jag är inte nöjd, ju mer dom stoppar in där fram, desto mer kommer det ut där bak. Kontot för kattsand är under vinterhalvåret astronomiskt. Dessutom måste man vara snabb att tömma kattlådorna. Våra tre hundar har utvecklat en viss fäbless för kattskit och vittjar kattlådorna så fort dom kommer åt.

Det här är Max, vår enda hankatt och en av våra två korthårskatter. Förutom Max har vi Flisan, Zelda och Mimmi.

Max har med den självklarhet som kommer sig av att vara störst lagt beslag på den bästa platsen i hela huset. Ovanpå akvariet. Där är det varmt och skönt.
Här undrar han lite surt varför jag kommer och stör mitt i hans enligt honom välförtjänta vila.

Ja alla längtar vi nog till våren just nu. Själv har jag en alldeles speciell anledning att längta. Till våren börjar förvandlingen från bortskämda slashasar till självständiga rovdjur och jag slipper tömma kattlådorna så ofta.