Till min stora förvåning har jag upptäckt en ny sida av min personlighet. Jag trodde jag hade ganska så bra koll på mig själv, men en sak visste jag inte och det är att:
Jag älskar att umgås och prata med gamla gubbar!

Nyligen var jag och inhandlade spån till hästarna. Tidigare har vi handlat det på Granngården men nu hade jag fått nys om att det fanns spån att hämta/köpa på en gård strax utanför Bynn.
Gården ligger på vägen till/från sambons jobb. Så en dag när jag lämnade henne för dagens slit stannade jag till på gården och jag knackade på för att höra om jag kunde få förvärva lite spån.

Långt där inne i huset hörde jag ett.
-JaaAa? Köm iin..

Jag klev in i en farste (kallhall), öppnade dörren till höger och kom in i ett kök som inte var av denna världen. Det var ett kök som inte känt en kvinnas hand på ungefär en genaration.
Diskbänken och övriga arbetsytor var belamrade med kastruller, tallrikar, koppar, bestick och ymsehanna bråte som låg huller om buller.
Mitt på golvet stod ett gammalt slagbord med en bleknad vaxduk. På var sida om bordet vinglade två väl nötta pinnstolar med flagnad färg.
 Under det enda fönstret stod en gammal kökssoffa.

-Stääng döra.

Orden yttrades av en ganska lång, gänglig och otroligt smal äldre man som stod mitt på golvet. På fötterna hade han ett par trasiga skinntofflor. I övrigt var han klädd i ett ordentligt skitigt blåställ. Hans mest framträdande egenskap var en otroligt lång och böjd näsa som fick honom att se ut som en rovfågel. Hade det inte varit för de glada plirande ögonen och det tandlösa leendet skulle han nästan ha varit skrämmande.

På en av pinnstolarna satt en annan man i ungfär samma ålder. Efter en snabb blick var det enkelt att konstatera att det måste vara en bror till mannen som stod på golvet. Även om mannen på stolen inte var lika lång så gick det inte att missta sig på de plirande ögonen, det varma leendet och den utmärkande näsan.

-Jo, vi skulle te å ät. Sa mannen på stolen.

Hur jag än tittade mig omkring så såg jag inget som tillnärmelsevis skulle kunna betecknas som mat någonstans bland röran men jag kommenterade inte det.

Jag presenterade mig och framförde mitt ärende.

45 min senare hade gubbarna ännu inte ätit men jag hade fått mig till livs flera goda historier, en rundtur på gården och i snickeriverkstan.
Spånaffären avklarades på 3 minuter och var helt klart av underordnad betydelse för dessa underbara gubbar.

Jag längtar redan tills jag skall dit och hämta mer spån.

När jag berättade för sambon om mitt besök hos dessa gubbar så hävdade hon med bestämdhet att om jag inte hade henne som tog hand om mig så skulle jag vara likadan. Sjava runt i samma gamla kläder, bada när jag själv ville (typ 2 ggr per år) och strunta i disken. Däremot sa hon, så skulle jag kunna hålla mig vid liv eftersom jag enligt sambon är en förstklassig kock.

Det är tur för mig att jag har min sambo så jag inte förvandlas till en slusk. Om än med glatt humör och plirande ögon.