Moderaterna ratas av unga väljare, skriver Aftonbladet idag.

Ja men det är väl inte så konstigt. Har man växt upp med Alfons Åberg så har man naturligtvis tagit till sig Alfons pappas kloka och kärleksfulla uttalanden och råd.

Alfons pappa utstrålar något av "myskommunism" med sin pipa och stora noppiga kofta. När han sedan blev partiledare kickade de betingade reflexera in och unga röstade per automatik på denne kloka och mysiga pappa.

Men nu är tid för eftertankens kranka blekhet och de unga inser att marknadskrafterna har slagit klorna i Alfons pappa. Vilsna och utan fast grund under fötterna vänder de sig nu bort från Moderaterna och undrar vart världen är på väg.

Fick tillbaka min telefon igår som har varit inskickad på lagning. Efter ungefär 4 månader började knapparna sluta fungera. Fråpn början var det inte några överhängande problem. Det gick inte att byta från videoläge till kameraläge, kunde inte skriva * och följdaktligen inte ändra mellan stor och liten bokstav.

Men när handsfreen la av och knappen för 9wyxz slutade fungera var det dax att lämna in den. Jag kunde ju inte längre avsluta mina mess till kärleken med "Kyss" som jag alltid gör!

Dom tittade lite nedlåtande på mig när jag lämnade in mobilen hos radiohandlaren i Bns. -Ja men du får väl skylla dig själv när du köper en SonyEriksson!

Men nu så har jag som sagt fått tillbaka den, efter närmare 1 månad! M i butiken var noga med att tala om att jag måste spara på följesedeln. -Vi skickar med den gamla följesedeln nästa gång din mobil går sönder och tredje gången den går sönder kan vi reklamera den!
Det lät ju förtroendeingivande.

Jag är benägen att lämna in den på en gång för handsfreen fungerar fortfarande inte! Men det kan jag leva med ett tag, jag väntar tills något annat går sönder. Min gamla W890i har så bedrövlig antenn så jag kan knappt använda den även fast jag har den enda operatör som fungerar  här ute i skogarna!

Förbannade teknik!

 

Okay, hittade det här hos Madde och tyckte att det var lite roligt så jag ger mig på ett försök!

Svara på de 12 frågorna, inte i ord, utan gör en bildsökning på Google på ditt svar. Ta den FÖRSTA användbara bilden som dyker upp. Använd den som "svar".

1. Vilket år är du född?



2. Hur definierar du din sexuella läggning?



3. Vilken är din bästa egenskap som kärlekspartner.



4. Och sämsta?



5. Vad söker du hos en partner?



6. Vem var din första hemliga barndomsförälskelse (förnamn)?



7. Vilket yrke är det sexigaste du vet?



8. Vilken kändis är hetast enligt dig?



9. Vad gör dig avtänd?



10 Vem hade du ditt första riktiga förhållande med? (förnamn)



11. Vilken kroppsdel, förutom munnen gillar du mest att kyssa på en kärlekspartner? (hmmm, ja det är väl ingen ide att hymmla)



12. Ett kärlekspar från film eller TV som du gillar.



Thats it folks!

För ett tag sedan såg jag ett trevligt recept med kantareller hos Kingen som är en stor konnässör.

Det är läge att prova det receptet nu.

 

OBS om postmodernism. Var den passe redan när den kom? Ja efter ha lyssnat på krönikör Dan Jönsson har jag fortfarande ingen aning, det enda jag hörde och kunde koncentrera mig på var hans asmatiska inandningar.

 

Såg en bokutmaning på ett par bloggar som triggade min annars ganska så slöa hjärna. "15 böcker du har läst som du alltid kommer att minnas, de första 15 du kommer på inom en kvart" eller något sådant lät utmaningen.

Inte för att jag blivit utmanad med jag kände mig uppmanad att skriva listan i alla fall, så här kommer den.

1.  Pippi Långstrump - Astrid Lindgren.
Den första boken jag läste alldeles själv, hände någon gång runt  -71.

2. Röde Orm - Frans G Bengtsson
En härligt mustig historia om Orms liv resor och vedermödor med ett helt underbart språk. Jag läser den ofta, att sätta sig med Röde Orm är som att återse en gammal kär vän.

3. Jag Robot - Isaac Asimov
En samling underbara noveller om bland annat den gråa, skinntorra och humorbefriade men ack så intelligenta robotspykologen Susan Calvin.

4. E=mc2: Historien om världens mest kända ekvation - David Bodanis
En populärvetenskaplig historia om tankarna, idéerna och upptäckterna som slutligen ledde fram till Einsteins snygga ekvation. Den första och hittills enda bok som jag började läsa om så fort jag kommit till sista sidan.

5. Mästaren och Margirita - Michail Bulgakov
Denna bok handlar om mycket, bland annat om en roman som handlar om Pontius Pilatus och den våndor han känner inför hur han behandlat en Jesus från Nasareth, det är också en underbar kärlekshistoria som utspelar sig i Moskva under en ganska hektiskt period när djävulen besöker staden. Djävulen ät utklädd till trollkarl och i släptåg har en en naken kvinna, en man i jockeymössa och en enorm svart katt som gillar cigarrer och är en "djävul" på att skjuta.

6.Stiftelsetrilogin - Isaac Asimov
En spännande och fängslande historia om Vintergatimperiets tunga fall och Stiftelsens kamp för att rädda vintergatan från 30 000 års barbari. Trilogin utökades under 80-talet och kan nu tävla med HHGTTG om att vara världens längsta trilogi eftersom den består av 6  böcker.

7. Dumskallarnas sammansvärjning - J.K Toole
En helt bisarr historia om den helt bisarre Ignatius J Reilly och hans vedermödor i New Orleans under 60-talet.

8. Pandoras Planet - Anvil
En hysteriskt rolig roman där jorden invaderas av en utomjordisk ras som håller en genomsnittlig intellektuell nivå som motsvarar en människa med ungefär 65 i IQ.

9. Enders Game - Orson Scott Card
Bra SF om barn och intergalaktiskt krig.

10. Dune - Frank Herbert
En fantastisk SF-roman som blivit en bedrövlig film.

11. Sagan om Ringen - J.R.R Tolkien
Kommentarer överflödiga. Böckerna är underbara.

12. Ett utsökt universum - Brian Greene
Sökandet efter den slutgiltiga teorin tar oss med hjälp av Supersträngar, och dolda dimensioner in en fascinerande värld. En populärvetenskaplig bok om teoretisk matematik. Lättläst, lättförstådd och otroligt intressant.

13. HHGTTG - Douglas Adams
Om Arthur Dents plågor och missöden. Glöm inte 25 Maj och läs andra böcker av Adams om ni gillar "Liftaren".

14. CNA Certified Novell Administrator - ?
En otroligt tjock bok som satt sina spår i mig eftersom jag alltid somnade när jag låg läste den och varje gång hotade den att knäcka nästan när jag tappade greppet.

15. Sinuhe Egyptiern - Mika Waltari
En underbar historia om läkaren Sinuhe som lever i de forntida Egypten. Vid just den här tiden gör den dåvarande faraon en religiös kupp för att ersätta Egyptens flera olika gudar med solguden Aton. Faraon heter Akhenaton, hans son Tutankhaton ställer så småningom allt till rätta och tar sig namnet Tutankhamon.
 

Känn er utmanade.

Ja jag erkänner på en gång! Jag gillar SF. Alltså Sience Fiction. När man nämner SF så får man från de flesta en lite nedlåtande blick och en kommentar i stil med att: njae jag tycker det är lite löjligt med sådana där saker som Star Trek "Beem me up Scotty", fjantiga laserpistoler som låter *pfjuutt*, töntiga kläder och taskigt maskerade utomjordingar.

Och är det så att den enda efrarenhet man har av SF är dussintvserier eller halvtaskiga filmer så kan jag  köpa att man inte gillar genren. Ja om man inte är nörd då förstås!

Men nu är det ju så att SF är så oändligt mycket mer än dåliga (eller bra) specialeffekter i tvserier eller filmer. Faktiskt är det så att även den allra bästa SF-filmen inte kan mäta sig med ens den mest mediokra SF-boken eller novellen. Detta imho.

Jag har varit fast i SF sedan min gode moder lånade Jag Robot av Isaac Asimov inför en semesterresa. Jag kan ha varit 11-12 år ungefär. När den hårt prövade modern nu ser mig med en SF-bok säger hon varje gång -Men har du inte vuxit ifrån det där ännu!

Enligt mig så utgår en bra SF bok, novell eller film för all del, från något vetenskapligt dilemma eller nya vetenskapliga rön. Författaren tänker sig sedan vad detta kan leda till i förlängliningen. Antingen positivt eller negativt, men oftast negativt. Ett klassiskt exempel är väl kanske i dessa ipred-dagar Orwells övervakarsamhälle i "framtidsversionen" 1984. Nu skrevs ju den i Andra Världskrigets skugga och med tydliga drag av de totalitära Sovjet men känns ändå aktuell.

Ett annat exempel skulle kunna vara filmen The Island som gick på TV för några dagar sedan. Ett alldeles utmärk exempel på vad som kanske kan komma från dagens stamcellsforskning, kloning av får och dyligt.

Jag hade egentligen tänkt skriva om Isaac Asimov och hans uppdiktade framtidsvärld. Men jag sparar det till ett annat inlägg.

May the force be with you!

Även om man är en hund kan man väl vara en cool cat och åka på cruising i limo.

Sista ekipaget summerade väl detta års spektakel ganska väl.

Karnevalståg i Alfta. Det verkar inte hända mycket i Alfta eftersom de flesta ekipage handlar om edsbyn.

Ibland blir man förvånad!

En av de kanske mer obskyra skivorna i min vinlylsamling är Pampered Menial med Pavlo's Dog. Har ni hört dom?

Nej jag tänkte väl det!

Men YouTube och Spotify fortsätter att förvåna mig. Där PriatEbay och andra torrenttrackers gruvligen misslyckas vaskar både tuben och spotify fram ungdomsminnen som få rmig att bli 17 igen!

Lyssna bara på David Surkamps sång, sicken känsla!

 

 

Idag är det premiär på årets uppsätting av Finnskogsteatern ute på Loses. För första gången känner jag ett litet sug att åka dit för att beskåda detta spektakel.

Det finns två anledningar till detta. Den ena är att vi blivit lovade gratis inträde och den andra är för att med nostalgi titta på vår gamla bubbla.

Den blev räddad från mörker och kyla av David-Reino till ett liv i lyx och glamor som statist i årets föreställning.

Jag är verkligen ingen ungdom längre men det hindrar mig inte från att vara lite barnslig. Jag tittar till exempel med förtjusning på Ice Age filmerna. En gång var jag med mina då ganska unga döttrar på en matiné. Vi tittade på Disneyfilmen Skattkammarplaneten vill jag minnas. Innan filmen började var det en trailer för Monsters Inc. Jag skrattade så jag grät genom nästan hela trailern. Tyvärr, för mina barn, var det bara jag som skrattade i den fullsatta salongen. Nästa gång det var dax för matiné fick inte jag följa med utan mamman fick gå med dom.

Med detta sagt så kan jag även erkänna att jag läst de fem första böckerna om Harry Potter och hans vedermödor. Fenomenet Harry Potter är ju inte bara böckerna utan i lika hög grad filmerna. Man förknippar Harry med Radcliff, Ron med Rupert Grint, Harmione med Emma Watson, Snape med en av mina favoritskurkar Alan Rickman osv.

De två sista böckerna har jag lyssnat på och de var de i särklass bästa ljudböcker jag lyssnat hittils.

Eller, ja, jag menar så här.

Böckerna i sig är helt okay men det som gjorde upplevelsen något utöver det vanliga var uppläsaren. Han var den absolut bästa jag någonsin hört.
Han läste med en fantastisk inlevelse och känsla och dramatiserade dialoger på ett oerhört raffinerat och finkänsligt sätt. Med små nyanser i rösten härmade han alla de olika karaktärerna från filmerna så man kände igen dom. Han lät som Snape, Dumbledore, Harry, Harmione och de andra.
Han förställde rösten lagom mycket men det var inte det som gjorde att man kände ingen karaktärerna. Det var mer fraseringen i hur de olika karaktärerna pratade som gjorde att det  blev så bra.

Jag kan inte säga annat än att han är helt otrolig!

Vem är då denne gigant som jag hyllar här? Någon av er har via rubriken kanske redan listat ut att det är Steven Fry jag hyllar. Har ni aldrig sett Jeeves and Wooster där han spelade tillsammans med Hugh Laurie (ni vet, Dr House) så har ni kanske sett honom i BlackAdder eller i Bones, och har ni varken sett eller hört honom har ni missat något.

Ja det har ju skrivits, skrikits, diskuterats, förbannats, hyllats, sågast och bloggats en hel del i både de digitala och analoga medierna den sista tiden om Spotify.

Själv har jag knappt satt mig in i vad hysterin handlar om mer än att det är gratis musik det handlar om. Men jag har fattat att man inte kan regga sig så där bara ändå. Utan man måste få en "Invite". Det har tiggs om invites på flera bloggar jag har läst.
Det här med att det krävs en inbjudan från någon som redan är medlem får mig att misstänka att det är någon finnig torrenthost som vuxit upp lite och ville utveckla sig. Konceptet är exakt som på Swebits, TTI, Swetorrent och allt vad dom där gamla härliga torrentsiterna hette/heter.

Nåväl, hos Abbes pappa hittade jag en liten guide om hur man skaffar sig ett konto på Spotify utan att behöva tigga till  sig en invite. Hela proceduren är ganska enkel. Man lurar helt enkelt Spotify att man bor i England (där man kan regga sig utan den förhatliga inbjudan) via en proxy.

Någon hade lagt en kommentar om att hon hört från sin kusins barns pojkväns farbror att någon som reggat sig via ett falskt englandskonto hade blivit "bannad" (där har vi ett gammalt hederligt irc-uttryck) på livstid och nu inte ens kunde få ett konto om han så betalade för det.

Iaf, sä här gjorde jag:

1. Gå in på sidan http://goproxing.com/ eller http://crypticteacher.com/ Funkar inte de så kolla på en proxy från (http://www.azproxies.com/proxy-lists/gb-web-proxies.html)

2. Där finns det ett adressfält där skall du skriva http://www.spotify.com/en/

3. När du kommer in på Spotifysidan väljer du: FREE (stor grön text) och skapar ett konto.

4. Zipcode som ni kan använda ifall Spotify klagar SE17 2DJ <-- Det här är bara ett postnr!

5. Tanka ner programmet och logga in. För att tanka ner programmet var jag tvungen att gå direkt till Spotify, alltså inte via proxyn.

6. Gå till din kontosida på Spotify (edit profile hittar du längst ner på sidan) och ändra land till Sverige med nytt postnummer. Simsalabim, Spotify!

gudien stulen direkt från Abbes Pappa utan att ha frågat om lov.

Jag har på senare år blivit en hängiven lyssnare av ljudböcker. Denna kulturyttrning att lyssna på en bok i stället för att läsa den har naturligtvis sina brister. En brist är att när man läser en bok är det lättare att stanna upp och reflektera över något man läst och försvinna bort i egna tankar. Det går i och för sig att stanna ljudboken men det är lite krångligare och blir liksom inte samma sak.
En annan uppenbar brist är att det tar tre gånger längre tid att lyssna på en bok än att läsa den. Det fick mig nästan att överge hela konceptet med ljudböcker i början. Men jag har kommit över den saken nu och lyssnar oftast med glädje och njutning.

Jag skrev "oftast" för det finns fler saker som kan förstöra en ljudbok. Till exempel uppläsaren. Det är säkert ingen lätt sak att läsa upp en bok och få det att bli intressant och bra. Vissa är bra på det, några är briljanta och andra är kassa.

Frun var på väg att kasta ut en ljudbok genom bilrutan för hon blev så irriterad på Katarina Ewerlöf som försökte sig på att dramatisera dialogen och spelade över å det grövsta. Sådana saker kan förstöra en hel bok.

Men att lyssna på Max von Sydow läsa" Den gamle och havet" är en ren njutning! Där har ni ett bra tips.

Just nu lyssnar jag på Ringens Brödraskap. Det är en nyöversättning som, jag tror, kom ut 2004. I början var jag så förbannad att jag var på väg att utveckla magsår!

Hur ända in i hela helvete har översättaren mage att döpa om Frodo och Bilbo till Säckin? Dom heter väl för bövelen Frodo och Bilbo Baggins! Vad är det för djävla nötter som döper om ett namn? Skulle man översätta mitt tidigare efternamn Lindberg till Limemountain eller Lindenmountain eller Limerock eller Lindenhill? Va? Skulle man det?
Nej! Jag skulle ha fått heta Lindberg precis som jag gör....eller gjorde menar jag. Jag heter ju Embretsen nu.

Men sedan tänkte jag ett varv till. Jag var inte ett dugg upprörd över att alla andra släktnamn på Hobbitfamiljer är översatta, eller att värdshusvärden på Stegrand Ponnyn heter Smörblom. För att inte tala om att Strider är översatt till Vidstige!



Efter att ha kommit till denna insikt så kan jag lyssna på boken med ett lite lugnare sinne. Uppläsaren (har inte hans namn i huvudet just nu) är väl kanske inte klockren men han är inte bedrövlig heller.

Det var länge sedan jag läste böckerna. Säkert 25 år sedan och det var med glädje jag återstiftade bekantskapen med Tom Bombadill. Just den delen av boken med Tom Bombadill var Tolkiens egen favoritdel av berättelsen. Tyvärr fick den delen inte plats i den annars så underbara filmatiseringen.

Det kommer mer om vad jag lyssnat på senare. Till exempel 15 Gig Asimovs "samlade" verk, de 7 böckerna av Orson Scott Card om Ender och lite annat.

Snart kan jag "fuska" lite grand här på bloggen som jag har sett andra prominenta bloggare göra när det är lite bloggtorka i huvudet.

Jag kan skriva ett inlägg med titlen "Vad skrev jag för ett år sedan?" och länka till det inlägget.

Det känns ganska bekvämt och samtidigt som lite fusk. Ungefär som skjutsa upp ett mms-inlägg via mobilen bara för att det skall hända något på bloggen. Men vad gör man inte när det är tomt mellan öronen?

I går kväll visade riksteven en konsert med Tommy Emmanuel. En helt sanslöst begåvad gitarrist. Han ensam låter som två tre gitarrister. Han har perfekt timeing, sagolik känsla och har en grym precision.

Men vad jag tänkte på var hans uppträdande på scen eller snarare hans approach till sitt eget spelande.  När han gungade igång ett Beatlesmedely såg han i det närmaste förvånad över vad otroligt bra det lät. Lite längre in i spelningen hade han det där fåniga leendet på läpparna som hos mig brukar dyka upp efter 4 stora stark eller när jag upplever något utomjordiskt bra. Han tittade ut över publiken, nickade med i basgången och hela han lyste med ett nästan förvånat självförtroende. Det såg ut som om han i det närmaste inte trodde själv hur bra han spelade men när det nu lät så bra som det gjorde var han stolt som en nybliven pappa.

Publiken hade ungefär samma fåninga leende på läpparna, dom hade defenitivt kapitulerat inför hans briljans och log saligt.
Här är ett litet smakprov på hans briljans, först kör han Guitar Boogie och sedan Stevie's Blues som är tillägnad en av mina husgudar SRV. (R.I.P)



Det här fick mig att fundera lite över det där med framträdande, trovärdighet och approach (kan någon ge mig ett bra svenskt ord istället för approach tack, jag är lite slö i hövve idag)

Ta en sådan kille som Dio. En riktigt bra röst med tryck och känsla som verkligen kan sjunga hårdrock. Men hallå! Killen har ju ett scenspråk och framtoning som mer liknar Lasse Berghagen än en hårdrockare. Med ett  ljuvt svärmorsleende på läpparna och operaposer framför han semitung hårdrock. Det funkar inte för mig. Möjligtvis på CD så jag slipper se honom, men vem lyssnar på CD längre när duröret finns?

Kolla själv vad jag menar.



Det där känns nästan lika fel som följande klipp gör. (Tack Simon för att du visade klippet)

Efter en underbart fin dag som fyllts med trädgårdsarbete slappnar vi av med en grillmiddag på altan. Livet är en gåva!

Cinemeccanica, en av två projektorer.

I kväll blir det smörstekta kantareller!

Pelipen försöker komma fram till vilken Amarone som är bäst! Inte helt lätt.

Ja då sitter man här ingen då med ett blankt digitalt  papper framför sig och har ingen aning om hur man skall formulera sig. Jag har ett litet inlägg som gnager i bakhuvudet och rubriken är klar. Men så mycket länger kommer jag inte innan jag börjar skriva.

Min äldsta dotter hatar att försöka hitta på rubriker till sina alldeles för få inlägg. Själv är jag precis likadan, fast tvärt om. För mig så kommer rubriken först och sedan är det ett elände och vånda att försöka komma upp med en text som illustrerar rubriken. Ibland lyckas jag men för det mesta blir det bara en massa bokstäver. Ungefär som de här två styckena jag åstakommit hitills.

Jag är otroligt avundsjuk på min hustru som säger: "Vänta lite, jag skall bara skriva ett inlägg på bloggen!"
Sedan sätter hon sig ner för att skriva och tangenterna smattrar så det låter som ett spöregn på  altantaket utanför sovrummet.

Nåväl.

Jag sitter och laddar inför ett klubbmöte som vi skall på i kväll.

Det var generande länge sedan jag var på ett möte med just den här klubben och jag ser verkligen fram emot kvällen. Just den här klubben är ett ganska gott exempel på hur man på ett distignerat sätt kan kombinera kvalitét och kvantitet. Det är en Vinklubb det är frågan om och vi har träffats i flera herrans år för att prova viner och umgås på ett avslappnat sätt.

De flesta av oss var från början ganska okunniga om hur man på ett adekvat sätt skall bedömma ett vins kvalité. Vissa av oss (jag) är fortfarande ganska dålig på det. Jag uppskattar ett gott vin men har svårt att sätta ord på doft, smak och upplevelse.
Men jag har alltid väldigt trevlig och kvantiteten har nog en viss del av mitt välbefinnande att göra.

Kvällens provning består av Valpolicella och helstekt oxfilé.

Så vad kan gå fel?

Det skulle i så fall vara att det finns alldelse för mycket kvantitet av god kvalitét.