Ja jag erkänner på en gång! Jag gillar SF. Alltså Sience Fiction. När man nämner SF så får man från de flesta en lite nedlåtande blick och en kommentar i stil med att: njae jag tycker det är lite löjligt med sådana där saker som Star Trek "Beem me up Scotty", fjantiga laserpistoler som låter *pfjuutt*, töntiga kläder och taskigt maskerade utomjordingar.

Och är det så att den enda efrarenhet man har av SF är dussintvserier eller halvtaskiga filmer så kan jag  köpa att man inte gillar genren. Ja om man inte är nörd då förstås!

Men nu är det ju så att SF är så oändligt mycket mer än dåliga (eller bra) specialeffekter i tvserier eller filmer. Faktiskt är det så att även den allra bästa SF-filmen inte kan mäta sig med ens den mest mediokra SF-boken eller novellen. Detta imho.

Jag har varit fast i SF sedan min gode moder lånade Jag Robot av Isaac Asimov inför en semesterresa. Jag kan ha varit 11-12 år ungefär. När den hårt prövade modern nu ser mig med en SF-bok säger hon varje gång -Men har du inte vuxit ifrån det där ännu!

Enligt mig så utgår en bra SF bok, novell eller film för all del, från något vetenskapligt dilemma eller nya vetenskapliga rön. Författaren tänker sig sedan vad detta kan leda till i förlängliningen. Antingen positivt eller negativt, men oftast negativt. Ett klassiskt exempel är väl kanske i dessa ipred-dagar Orwells övervakarsamhälle i "framtidsversionen" 1984. Nu skrevs ju den i Andra Världskrigets skugga och med tydliga drag av de totalitära Sovjet men känns ändå aktuell.

Ett annat exempel skulle kunna vara filmen The Island som gick på TV för några dagar sedan. Ett alldeles utmärk exempel på vad som kanske kan komma från dagens stamcellsforskning, kloning av får och dyligt.

Jag hade egentligen tänkt skriva om Isaac Asimov och hans uppdiktade framtidsvärld. Men jag sparar det till ett annat inlägg.

May the force be with you!