Jag har jag funderat lite på det här med tilltalsnamn.

Hur kommer det sig att vi tilltalar våra barn med namn medans våra barn oftast använder Mamma och Pappa när dom vill adressera oss?

På den tiden barnen bodde hemma och någon av mina döttrar skrek "PAAAPPPAAAA!!" för att påkalla min uppmärksamhet brukade jag svara, "ja dotter vad är det?", sådär bara för jämlikhetens skull.

Då brukar dom titta på mig med den där blicken som antingen säger, "neeeej, är han på det där störiga humöret nu igen". 

Okay, jag har naturligtvis en teori hur det kommer sig att tilltalsepiteten skiljer sig på detta sett.

En gång i tiden respekterade barn sina föräldrar och skulle inte drömma om att tilltala sina föräldrar med något annat än Mor och Far.
Andra vuxna tilltalades med Herr eller Fru.
Detta fenomen var inte förbehållet mellan barn och vuxna, utan man tilltalade sina medmänniskor med deras titel. En glatt uppsluppen hälsning lät någog i stil med "Jamen se Goderafton Lektor Palm" osv. Ganska stelt kan man tycka, men så var det.

Någon gång på mitten av förra århundradet började titlarna läggas bort och vi blev Du med våra medmänniskor. Det duades hit och dit. 
Vissa personer var under denna pionjärstid oerhört upprörda, troligtvis var det personer med titlar som "Godsägare", "Direktör", "Konsul" osv. medans människor med titeln "vaktmästare", "fabriksarbetare", "skogsarbetare" och dylikt tyckte detta var en underbar idé.

Duandet har idag slagit igenom i stort sett överallt i det svenska samhället, utom mellan barn och deras föräldrar. Där tilltalar barnet sin förälder fortfarande med ett opersonligt substantiv. Ordet har däremot ändrats från Mor/Far till mindre de högtravande mamma/pappa eller det slangiga morsan/farsan.

Men jag ser oftare och oftare bland mina bekanta att deras barn tilltalar sina föräldrar med förnamn och aldrig säger mamma eller pappa. Har det att göra med bristande respekt eller är det helt enkelt språkets naturliga utveckling, eller kan det vara något annat?

You tell me!