Idag har jag varit på stranden och bränt mig fördärvad. Näsan ser ut som om jag druckit portvin i ett par livstider. Men det var inte det jag tänkte berätta utan om hur det kan gå när man cyklar.

Hustrun tog sin solstol och bok och knatade iväg ner till stranden lite tidigare än mig. Själv stannade jag kvar och meckade ihop lite mackor och saft som jag packade i kylväskan. När det var klart samlade jag ihop badlakan och liggunderlägg i en sådan där stor blå IKEA-kasse. Med kassen och en solstol i ena handen och kylväskan i den andra började jag knata ner mot stranden.

Ungefär halvägs ner mötte jag en liten sommarjobbande tonårsjänta på cykel. Nu vet jag inte om det var min blotta uppenbarelse som skrämde eller störde henne på något sätt. Men hon vinglade av gången av trätrallar strax innan vi möttes, sedan verkade det som om inte visste riktigt vad hon skulle göra för hon var på väg upp gången igen. Men hon hade aldeles för låg fart och kom inte upp utan cykeln började sakta tippa. Jag såg vad som var å färde och tog vänligt ett par steg åt sidan. Precis mitt framför mig tappade hon kontrollen totalt och föll som en överförfriskad raggare på Orsa camping sent en midsommarafton.

Det ville sig inte bättre än att hon ramlade precis mitt framför mig och hamnade med sitt huvudet mellan mina fötter. För att lindra fallet grabbade hon handfast tag i mina lår med bägge händerna. "Hoppla då" sa jag. Hennes ansikte antog snabbt samma färg som min näsa har nu och hon mumlade fram en radda förlåt medan hon skyndade därifrån.

Stackars flicka, tänkte jag. Det där var säkert inte lika roligt för henne som det var för mig.