Har just sett Clash Of The Titans. (här kommer en lång parentes. Titeln på filmen känns helt fel eftesom den inte alls handlar om The Titans utan snarare om de gudar som övertog Olympus efter The Titans. Besserwissern har talat och Intresseklubben noterar)

I alla fall så var det trevligt att få en lite "Whos is who" i grekisk mytologi och jag uppskattade filmen.

Men den elvaårige sonen i huset fann inte filmen lika underhållande. Han hade problem att hålla reda på gudar, demigudar och halvgudar, häxor, människor och andra väsen som befolkade filmen. Och jag förstår honom. Det är ingen lätt härva att hålla reda på.

Det känns som om man behöver lite bakgrundskunskap för att hänga med i filmen och uppskatta den.

När jag sedan läste om Asterix som vuxen upptäckte jag hur hysteriskt rolig serien är.

Alla historiska referenser, den skröplige mannen med den undersköna hustrun, byns totala ignorans och förakt för trubaduren, fiskhandlarens tveksamma varor, kampen mot rom och vikingar, ja allt hade helt plötsligt fått en ny och djupare innebörd på grund av min egen erfarenhet.

Helt plötsligt blev Asterix en genial kommentar av dagens (kanske Franska) samhälle.