Satt och läste den alltid lika underhållande bloggen hos VaCuum och blev smått rörd när han skrev om sin, som han trodde, för alltid förlorade kärlek. Någon som han tappade kontakten med för 22 år sedan och nu har hittat igen via Internet.

Anledningen till min sentimentala reaktion på hans text är att jag är i samma situation själv.

För 29 år sedan hade jag en smått magisk kväll på en julfest arrangerad av gymnasieskolan jag då gick på. Anledningen till magin var natruligtvis en flicka.
Flickan jag träffade den där kvällen var den där tjejen man gick och tittade på, log mot och försökte charma.
En blond klassisk skönhet som verkade helt omedveten om hur fantastisk vacker hon var. Även fast hon var stadens Lucia verkade hon helt oförstående om den glans som omgav henne.

Vid den tidpunkten var vi kanske alltför olika, kom från alltför skilda värdar för att vi skulle kunna ha ett varaktigt förhållande. Men under årens lopp har jag ofta tänkt på henne och undrat vad det hade blivit av henne och hur hon hade det.

För cirka ett och ett halvt år sedan damp det ner ett mail via Facebook och döm om min förvåning när det var den där otroliga flickan som undrade om jag kom ihåg henne.

Den där flickan hade utvecklas till en fantasktisk kvinna, det ena ledde till det andra och i sommar skall vi gifta oss!