Jag har tänkt litegrann på det  här med att skriva och stava.
Hur viktigt är det egentligen att man stavar korrekt i alla situationer?

Personligen har jag inga problem med att folk stavar fel. Jag gör det själv med jämna mellanrum. Fast jag måste väl tillstå att jag alltid försöker stava rätt för jag tror att det underlättar läsförståelsen.

 Men!

Eilngt en uneörnskding på ett egnskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig boksortnävea i ett ord såtr i, det edna som är vtikigt är, att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på, att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig uatn odern som hlehet.
 (hjärnan är en förunderlig sak)

Vad som däremot kan reta gallfeber på  mig är de förhatliga särskrivningarna. Om någon tex skriver i sin kontaktannons  att han/hon är en "kort hårig sjuk sköterska" så tror jag inte många skulle bli intresserade, ja om man inte gillar små, ludna, sjukliga sköterskor förstås.
Om personen däremot skrivit "korthårig sjuksköterska" kommer allt i en annan dager!

 Alla blå bär är blå bär - även blåbär - men det är bara blåbär som är blåbär.

Det är nästan bara svenskan som tillämpar sammansatta ord. Så en av anledningarna till alla dessa särskrivningar är kanske att vi i gemene man har ganska bra koll på tex engelska som inte tillämpar sammansatta ord.

Ett annat skäl till att särskrivning ofta förkommer kan vara stavningskontrollen i till exempel Word. Den reagerar inte på skum tomte men kan gnälla på skumtomte.

Det finns en mycket bra och enkel regel som nästan alltid funkar.

Om det uttalas som ett sammansatt ord skall det också skrivas som ett sammansatt ord!