Min Mor del 2
Jag fick en kommentar av min yngsta dotter där hon funderade om inte hennes farmor är en av de mest fascinerande människor som vi har bland oss idag. En av dotterns favoritanekdoter är historien om spiken.
Så det är kanske på sin plats att dra den.
Min mor, hädanefter kallad Alice är osedvanligt frisk och kry. En av anledningarna tror jag är att hon inte tänker på att hon är drygt 80 år. Hon äter inga som helst mediciner och har mig veterligen aldrig gjort det. Hörseln är bättre än min och dessutom hon är hon klarare i huvudet än vad jag är.
Nu är inte allt tipp topp hela tiden utan ibland har hon vissa problem. Ett område som ibland ställer till det för henne är hennes fötter. På grund av att hon ALLTID, inne som ute, går i högklackat så har hennes fötter och tår ganska annorlunda former.
Förra sommaren hade hon äntligen fått tid för att operera en tå som stod rakt upp. Efter operationen så ringde jag och frågade hur det hade gått och jag fick ett ganska vagt svar om att det hade gått bra. Dom hade kapat tån, lagt den till rätta och fixerat med en spik.
Ytterligare några dagar senare när jag pratade med henne hade det tillstött komplikationer. Spiken hade börjat krypa ut och det gjorde ont när hon slog i den olika saker. Jag höll med om att det inte lät helt optimalt så jag beslöt att åka upp och hälsa på henne.
När jag kom upp till Sörforsa så kom hon struttande på ett av sina par högklackade skor. Det var ett par med öppen tå och man såg klart och tydligt spiken som pekade drygt en cm rakt ut från tån. Förskräckt frågade jag om inte hon hade fått gips eller åtminstone en stödsko?
Jodå svarade hon. På sjukhuset hade hon fått en stödsko som fixerade fot och tår. Men den var enligt uppgift "så ful och otymplig, men framförallt ful" så det gick inte att använda den!
"Det finns inte en chans att jag kommer att gå med den i en månad" deklarerade hon bestämt.
Jag försökte förklara för henne att hon måste använda den för annars skulle tån aldrig läka ordentligt och det var inte konstigt att spiken började krypa ut om hon använde sina vanliga skor.
"Jasså, du säger det du", var hennes svar på det.
Efter ytterligare några dagar hade spiken krypit ut minst två cm och Alice började bli orolig att den inte längre fyllde sin funktion så hon beställde tid hos läkaren. Hon fick tid klockan två och när hon kom dit var det fullt med folk i väntrummet. Klockan fyra var hon ensam kvar och hade ännu inte fått träffa läkare. Hon började undra om hon missat vilken dag hon skulle vara där när hon hörde en konversation mellan två sjuksystrar där den ena sa att "nej det där kan inte vara Alice, hon skall ju vara 80 år". Hon rusade upp och talade om vilken hon var.
Det hela slutade med en rejäl utskällning från läkaren för att hon inte hade använt stödskon. Jag kan bara gissa vad hon svarade, men troligtvis "jasså, du säger det du".
Nåväl, spiken satt fortfarande som den skulle och fixerade tån så Alice skickades hem med stränga order om att använda stödskon de resterande veckorna under rehabiliteringstiden.
Naturligtvis använde hon inte stödskon och ca: 2,5 veckor efter operationen ringde hon mig och meddelade glatt att spiken var borta! Jag frågade förvånad om läkaren verkligen hade tagit bort den redan och om tån nu var okay.
Det visade sig att hon hade suttit och pillat på spiken på morgonen och märk att den satt lite löst. Ju mer hon pillade desto lösare blev den. Så till slut hade hon helt sonika dragit ut den!
Med en suck frågade jag om hon i alla fall hade beställt tid hos läkaren så han kunde kolla om allt var okay. Svaret jag fick då var att "dit kan man ju inte åka, där får man ju bara skäll"
Mitt svar till det var, "jasså, du säger det du"
Jag har inte hört något mer om tån sedan dess så jag misstänker att allt är som det skall.
Så det är kanske på sin plats att dra den.
Min mor, hädanefter kallad Alice är osedvanligt frisk och kry. En av anledningarna tror jag är att hon inte tänker på att hon är drygt 80 år. Hon äter inga som helst mediciner och har mig veterligen aldrig gjort det. Hörseln är bättre än min och dessutom hon är hon klarare i huvudet än vad jag är.
Nu är inte allt tipp topp hela tiden utan ibland har hon vissa problem. Ett område som ibland ställer till det för henne är hennes fötter. På grund av att hon ALLTID, inne som ute, går i högklackat så har hennes fötter och tår ganska annorlunda former.
Förra sommaren hade hon äntligen fått tid för att operera en tå som stod rakt upp. Efter operationen så ringde jag och frågade hur det hade gått och jag fick ett ganska vagt svar om att det hade gått bra. Dom hade kapat tån, lagt den till rätta och fixerat med en spik.
Ytterligare några dagar senare när jag pratade med henne hade det tillstött komplikationer. Spiken hade börjat krypa ut och det gjorde ont när hon slog i den olika saker. Jag höll med om att det inte lät helt optimalt så jag beslöt att åka upp och hälsa på henne.
När jag kom upp till Sörforsa så kom hon struttande på ett av sina par högklackade skor. Det var ett par med öppen tå och man såg klart och tydligt spiken som pekade drygt en cm rakt ut från tån. Förskräckt frågade jag om inte hon hade fått gips eller åtminstone en stödsko?
Jodå svarade hon. På sjukhuset hade hon fått en stödsko som fixerade fot och tår. Men den var enligt uppgift "så ful och otymplig, men framförallt ful" så det gick inte att använda den!
"Det finns inte en chans att jag kommer att gå med den i en månad" deklarerade hon bestämt.
Jag försökte förklara för henne att hon måste använda den för annars skulle tån aldrig läka ordentligt och det var inte konstigt att spiken började krypa ut om hon använde sina vanliga skor.
"Jasså, du säger det du", var hennes svar på det.
Efter ytterligare några dagar hade spiken krypit ut minst två cm och Alice började bli orolig att den inte längre fyllde sin funktion så hon beställde tid hos läkaren. Hon fick tid klockan två och när hon kom dit var det fullt med folk i väntrummet. Klockan fyra var hon ensam kvar och hade ännu inte fått träffa läkare. Hon började undra om hon missat vilken dag hon skulle vara där när hon hörde en konversation mellan två sjuksystrar där den ena sa att "nej det där kan inte vara Alice, hon skall ju vara 80 år". Hon rusade upp och talade om vilken hon var.
Det hela slutade med en rejäl utskällning från läkaren för att hon inte hade använt stödskon. Jag kan bara gissa vad hon svarade, men troligtvis "jasså, du säger det du".
Nåväl, spiken satt fortfarande som den skulle och fixerade tån så Alice skickades hem med stränga order om att använda stödskon de resterande veckorna under rehabiliteringstiden.
Naturligtvis använde hon inte stödskon och ca: 2,5 veckor efter operationen ringde hon mig och meddelade glatt att spiken var borta! Jag frågade förvånad om läkaren verkligen hade tagit bort den redan och om tån nu var okay.
Det visade sig att hon hade suttit och pillat på spiken på morgonen och märk att den satt lite löst. Ju mer hon pillade desto lösare blev den. Så till slut hade hon helt sonika dragit ut den!
Med en suck frågade jag om hon i alla fall hade beställt tid hos läkaren så han kunde kolla om allt var okay. Svaret jag fick då var att "dit kan man ju inte åka, där får man ju bara skäll"
Mitt svar till det var, "jasså, du säger det du"
Jag har inte hört något mer om tån sedan dess så jag misstänker att allt är som det skall.
Min Mor
Min mor är något utöver det vanliga. Det kanske om inte alla så väldigt många tycker om sina mammor. Men Min mor är verkligen något alldeles extra.
Hon har i hela mitt liv jobbat på den lokala gymnasieskolan, även under tiden jag gick där. Hon jobbade som kanslist, alltså på kontoret och alla visste vem hon var.
Jag fick ofta höra under gymnasietiden uttalanden som: "Va, är det din mamma som jobbar på kontoret? Hon är så häftig!" Oftast mumlade jag något ohörbart eller svarade att: "Ja hon är ju speciell, något annat kan man inte säga"
På grund av sin ringa höjd har hon alltid, och jag säger alltid gått i högklackade skor. Helst skall det vara hederliga platådojjor med en rejäl klack. Sedan klär hon sig alltid väldigt eget. Det är mycket färger, alltid hattar av olika variationer och gärna cape. Lägg till detta ett i det närmaste ständigt varmt och välkomnande leende så har du min mor.
Under hela sitt liv har hon varit engagerad. Hon har alltid satsat 100% i det hon intresserar sig för. Engagemanget har varierat från allt mellan motion till politik och religion. Motion och religion är numera en livsstil för henne så man kan inte kalla det för ett engagemang längre.
En av hennes största drömmar i livet har varit att få ha en Herrgård för att driva en liten hotellrörelse eller liknande.
När hon gick i pension flyttade hon till ett litet ställe utanför Hudik som heter Sörforsa. Där låg på den tiden ett kloster med nunnor från Den Heliga Birgitta orden. Förutom klostret ligger det även ett litet kapell där, plus att katolska kyrkan ägde flera olika byggnader. Bland annat en stor herrgårdliknade byggnad.
Där levde och verkade mor och min styvfar Olle under många år. Mor fick äntligen driva sitt Gästhem och Olle fungerade som ett levande uppslagsverk och vaktmästare. I drygt 10 år jobbade och trivdes mor med det hektiska livet att driva detta Gästhem.
När nunnorna flyttade sin verksamhet och katoska kyrkan sålde de flesta fastigheterna i Sörforsa trodde jag att mor äntligen skulle pensionera sig och flytta hem igen. Men ack vad jag bedrog mig.
Samma år som mor fyllde 80 registrerade hon en firma och började jobba som Cambridgekonsulent. Hon har verksamheten i Bollnäs där hon nu bor måndag till onsdag. Torsdag till söndag bor hon i Sörforsa och tar hand om kyrkan och församlingen.
Så anledningen till att det blev just Cambridgekuren för våran del är naturligtvis att jag till slut inte kunde stå emot mors tjatande att jag skulle prova.
Det finns mycket att säga om min moder. Bland annat vissa oroande likheter mellan mig och mor som min älskade sambo har påpekat. Men det återkommer jag till.
Hon har i hela mitt liv jobbat på den lokala gymnasieskolan, även under tiden jag gick där. Hon jobbade som kanslist, alltså på kontoret och alla visste vem hon var.
Jag fick ofta höra under gymnasietiden uttalanden som: "Va, är det din mamma som jobbar på kontoret? Hon är så häftig!" Oftast mumlade jag något ohörbart eller svarade att: "Ja hon är ju speciell, något annat kan man inte säga"
På grund av sin ringa höjd har hon alltid, och jag säger alltid gått i högklackade skor. Helst skall det vara hederliga platådojjor med en rejäl klack. Sedan klär hon sig alltid väldigt eget. Det är mycket färger, alltid hattar av olika variationer och gärna cape. Lägg till detta ett i det närmaste ständigt varmt och välkomnande leende så har du min mor.
Under hela sitt liv har hon varit engagerad. Hon har alltid satsat 100% i det hon intresserar sig för. Engagemanget har varierat från allt mellan motion till politik och religion. Motion och religion är numera en livsstil för henne så man kan inte kalla det för ett engagemang längre.
En av hennes största drömmar i livet har varit att få ha en Herrgård för att driva en liten hotellrörelse eller liknande.
När hon gick i pension flyttade hon till ett litet ställe utanför Hudik som heter Sörforsa. Där låg på den tiden ett kloster med nunnor från Den Heliga Birgitta orden. Förutom klostret ligger det även ett litet kapell där, plus att katolska kyrkan ägde flera olika byggnader. Bland annat en stor herrgårdliknade byggnad.
Där levde och verkade mor och min styvfar Olle under många år. Mor fick äntligen driva sitt Gästhem och Olle fungerade som ett levande uppslagsverk och vaktmästare. I drygt 10 år jobbade och trivdes mor med det hektiska livet att driva detta Gästhem.
När nunnorna flyttade sin verksamhet och katoska kyrkan sålde de flesta fastigheterna i Sörforsa trodde jag att mor äntligen skulle pensionera sig och flytta hem igen. Men ack vad jag bedrog mig.
Samma år som mor fyllde 80 registrerade hon en firma och började jobba som Cambridgekonsulent. Hon har verksamheten i Bollnäs där hon nu bor måndag till onsdag. Torsdag till söndag bor hon i Sörforsa och tar hand om kyrkan och församlingen.
Så anledningen till att det blev just Cambridgekuren för våran del är naturligtvis att jag till slut inte kunde stå emot mors tjatande att jag skulle prova.
Det finns mycket att säga om min moder. Bland annat vissa oroande likheter mellan mig och mor som min älskade sambo har påpekat. Men det återkommer jag till.
