Vi är alla får!

Okay, jag pendlar till och från jobbet varje dag. Det väcker en hel del funderingar.
Till exempel varför första och sista vagnen på tåget alltid är knökfulla. 
 
När jag kliver av vid Spånga så är uppgången vid stationen längs fram och stationen i Bålsta där jag klivet på är längst bak. De flesta stationer har sina utgångar vid någon, eller bägge, ände/ändarna av perrongen.
 
Alla verkar tänka att, okay uppgången är längst fram alltså går jag till första vagnen, i Bålsta är det typ 150 meter. Detta resulterar naturligttvis i att vagnen blir full och till slut blir det bara ståplatser kvar.
 
Själv tänker jag, okay det är ungefär 150 meter att gå, det spelar ingen roll om jag går dom 150 meterna i Bålsta eller i Spånga. Alltså går jag till ungefär mitten av tåget där det nästan alltid finns sittplats. Kalla mig gärna lat som inte vill stå. Själv kallar jag mig enegikonserverande.
 
Sedan verkar pendlande stockholmare oftast stressade. Tempot är högt och ogillade blickar blängs om man råkar söla lite. 
 
Stressen och tempot slås helt plötsligt ut när dom kommer fram till en dörr. Likt Pavlos hundar stannar dom till, helt reflexmässigt, och håller upp dörren tills det kommer någon som dom kan släppa igenom. 
Ser man en pendlare framför sig göra detta är det fasen bäst att öka på stegen och skynda sig om man inte vill ha en ogillade blick blängd  på sig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0