I går kväll visade riksteven en konsert med Tommy Emmanuel. En helt sanslöst begåvad gitarrist. Han ensam låter som två tre gitarrister. Han har perfekt timeing, sagolik känsla och har en grym precision.

Men vad jag tänkte på var hans uppträdande på scen eller snarare hans approach till sitt eget spelande.  När han gungade igång ett Beatlesmedely såg han i det närmaste förvånad över vad otroligt bra det lät. Lite längre in i spelningen hade han det där fåniga leendet på läpparna som hos mig brukar dyka upp efter 4 stora stark eller när jag upplever något utomjordiskt bra. Han tittade ut över publiken, nickade med i basgången och hela han lyste med ett nästan förvånat självförtroende. Det såg ut som om han i det närmaste inte trodde själv hur bra han spelade men när det nu lät så bra som det gjorde var han stolt som en nybliven pappa.

Publiken hade ungefär samma fåninga leende på läpparna, dom hade defenitivt kapitulerat inför hans briljans och log saligt.
Här är ett litet smakprov på hans briljans, först kör han Guitar Boogie och sedan Stevie's Blues som är tillägnad en av mina husgudar SRV. (R.I.P)



Det här fick mig att fundera lite över det där med framträdande, trovärdighet och approach (kan någon ge mig ett bra svenskt ord istället för approach tack, jag är lite slö i hövve idag)

Ta en sådan kille som Dio. En riktigt bra röst med tryck och känsla som verkligen kan sjunga hårdrock. Men hallå! Killen har ju ett scenspråk och framtoning som mer liknar Lasse Berghagen än en hårdrockare. Med ett  ljuvt svärmorsleende på läpparna och operaposer framför han semitung hårdrock. Det funkar inte för mig. Möjligtvis på CD så jag slipper se honom, men vem lyssnar på CD längre när duröret finns?

Kolla själv vad jag menar.



Det där känns nästan lika fel som följande klipp gör. (Tack Simon för att du visade klippet)